Vardagshoten ser annorlunda ut

UNT:s Håkan Lindgren skriver om Charlie Hebdo och en yttrandefrihetsdebatt enligt given dramaturgi.

Foto:

Kultur och Nöje2015-01-27 15:52
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I måndags anordnade Publicistklubben – en ideell förening för journalistik och tryckfrihet – en paneldebatt på Kulturhuset i Stockholm med anledning av massakern på Charlie Hebdos redaktion. Rikspolischefen Eliasson och säpochefen Thornberg stod där för att markera att de tar hoten mot journalistiken på allvar och att deras samarbete med tidningsredaktionerna är gott, åtminstone numera. Från journalisthåll kunde jag ana ett visst missnöje: polisen har inte alltid sett hot mot journalister som något viktigt.

”Vem vågar vara Charlie?” löd rubriken. Hot från människor som vill tysta journalister har blivit ”vårt största arbetsmiljöproblem”, sade Publicistklubbens ordförande Björn Häger. Men om någonting blev tydligare under kvällen var det att spektakulära händelser som massakern i Paris inte är särskilt representativa eller användbara som utgångspunkt för en konstruktiv diskussion. Vardagshoten ser annorlunda ut. Svårast kan det vara för små tidningar på mindre orter.

Jeanette Gustafsdotter, vd för branschorganisationen Utgivarna, berättade om en enkät de gjorde förra året. 40 procent av de tillfrågade journalisterna hade blivit utsatta för hot. 20 procent hade undvikit att skriva om vissa saker. "Då har hoten lett till det vi är rädda för – självcensur", sade Gustafsdotter.

För fem år sedan, sade Johannes Klenell, redaktör för serietidningen Galago, började svenska tecknare bli medvetna om att det de gör kan vara förknippad med en viss risk. För Galagos del kommer hoten från högerextremister och antifeminister. Det hade varit värdefullt att få veta mer om vem som hotar vem för vad. I Utgivarnas enkät kom hälften av hoten från organiserad brottslighet och politiska grupper, hälften från individer.

Man kan gå på paneldebatter av det här slaget för att samla på förnuftiga och intetsägande repliker (för många för att nämnas). Man kan samla uppseendeväckande påståenden som en sorts troféer, som när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg sade: ”Innerst inne har de flesta samma syn på yttrandefrihet som Stalin.” Det vill säga: man stöder bara personer vars åsikter man gillar. Hade hon också gjort en enkät eller var det bara magkänsla? Men om man går dit för att tänka med hjälp av debatten, tänka längre, komma fram till något nytt, då går man ofta därifrån lika tomhänt som man kom. Det gjorde jag också denna gång.