DEBATT: Utställningen lever inte upp till sina pretentioner

Realismen skulle fortfarande kunna överraska oss. Jag tror inte att den har uttömt sina möjligheter än. Av den anledningen blir Figurationer intressant. ´

Utställningen presenterar norskt figurativt måleri och det underförstådda budskapet är att norrmännens realistiska hantverksskicklighet ska visa en väg framåt för konsten efter att modernismen och postmodernismen slutat i meningslöshet och förvirring.
Realismen är emellertid inte så frånvarande i svenskt konstliv som utställarna vill göra gällande: tänk till exempel på Gunnel Wåhlstrands tuschmålningar eller Fredrik Hofwanders blyertsteckningar.
Eva Ström tycker sig urskilja nazistisk estetik på utställningen (Sydsvenskan 28/7). I så fall undrar jag hur hon klarar av att bläddra i sin egen tidning utan att vilja varna för naziestetik varje gång hon skymtar en annons för mode eller bilar.

Besöker man Edsviks konsthall blir hennes anklagelser ännu mer absurda: utställningen är inte alls så enkelspårig som debatten kan få en att tro. Där finns en regnbågsrandig Jesus på korset (Sverre Bjertnæs), en lägenhetsinteriör i perfekt hammershøistil (Johan Patricny) och en uttröttad kvinna som kunde vara inspirerad av Schjerfbeck (Gøril Fuhr Gundersen). Gör en gemensam ideologi av det, den som kan.

Den som väljer att måla realistiskt har gjort det svårt för sig. Innan man kan använda realismen för att säga något, innan man kan spela på den lika obehindrat som en musiker på sitt instrument, måste man ha tillägnat sig omfattande kunskaper: om skuggor, om människokroppen, om hur man återger olika slags material. Odd Nerdrum, mästaren bland de norska konstnärerna, har den skicklighet som krävs för att tekniken ska se fullständigt avslappnad ut, men för min del har jag slutat förvänta mig att han ska använda sin kunskap till att göra något som bränns.

Vad det är för fel med Odd Nerdrum framgår tydligt om man ställer en av hans dukar bredvid Arnold Böcklins Dödens ö. Nerdrum kommer aldrig i närheten av den emotionella laddning som uppstår hos Böcklin. Men förlåt, Nerdrum sysslar inte med konst, utan med kitsch, säger ni? Jaha, men ställ honom mot Norman Rockwell då, förslagsvis den stämningsfulla Shuffleton's barbershop, och se om han tål den jämförelsen bättre.
Det samlade intrycket är att utställningen inte når upp till sina egna pretentioner. Underrubriken är "realism och romantik i norsk samtidskonst", men om det här ska vara realism vill jag se mer verklighet, och om det ska föreställa romantik innehåller det för lite fantasi.

En av de realistiska konstnärerna på Figurationer har målat en bäck; en annan ett porträtt framför ett fönster. De har sett till att välja just det stycke natur och det fönster som mest liknar en oljemålning från perioden 1880-1920. Därmed faller deras anspråk på realism - och de har missbrukat den där bäcken.

Jag tror inte att världen är riktigt så sönderavbildad som vi uppfostras att tro, det mesta av vårt bildflöde utgörs av en rätt enformig trafik på samma överfulla motorväg. Realistisk konst skulle fortfarande kunna få oss att se på världen med nya ögon, men en realism med den ambitionen hittar man inte på Figurationer. Man hittar däremot Sverre Bjertnæs målning av tre tjejer i vita underkläder, en målning som lika gärna kunde vara en benettonannons. Eller Marianne Wiig Storaas Flicka vid fönster, ett exempel på det realistiska måleri som nöjer sig med att avbilda ett fotos platthet, dåliga kontrastomfång och begränsade skärpedjup.

Men om man nu inte vill vara realistisk, då? Om man vill vara lika drömsk och otidsenlig som prerafaeliterna var i 1850-talets England? Naturligtvis ska man kunna vara det.
Men av en konst som vill vara romantisk kräver jag att den får mig att rysa en aning, vilket jag vet att skickligt målade eller tecknade fantasier fortfarande kan göra. Då räcker det inte med att be modellen ta på sig ett harnesk från något teaterförråd och spela död på golvet medan man strör några rosenblad på honom (Even Richardson).

Det är fullt förstpeligt att de utställda konstnärerna vill återvända till det känslomässiga djup som fanns i romantiken eller symbolismen, och till den realistiska hantverksskicklighet som så länge präglade västerländsk konst, men vi vet ännu inte hur det ska göras på vårt sätt, och därför blir resultatet härmande, klumpiga åtbörder. Nerven finns inte där. Men den som inte börjar leta efter den kommer aldrig att hitta den.

Finns det inget att säga något positivt om? Jo, Sverre Mallings kolteckningar. Hans svartvita hopkok av multnande 70-talsrekvisita, ödlor, växter och piller är helt hans eget. Det är konst som börjar göra något mer än att redovisa vad upphovsmannen lärt sig på målarskolan.
Och den som längtar efter suggestivt målad romantik får ge sig till tåls tills den stora Caspar David Friedrich-utställningen öppnar på Nationalmuseum i oktober.

Debatt: Utställningen lever inte upp till sina pretentioner

Utställning Figurationer har bland annat blivit beskylld för nazistisk estetik. Håkan Lindgren finner anklagelsen absurd, men får en anledning att reflektera kring den realistiska konstens framtid. Nu är sista chansen att se sommarens mest omdebatterade utställning.