Testet för en kulturstad är hur dess döda (och levande!) kulturpersonligheter behandlas. Den 25 april var det 100 år sedan Karl-Gustaf Hildebrand (1911-2005) föddes. Men hundraårsdagen fick passera förbi under absolut tystnad här i Uppsala. Inte ett knäpp hördes om att på något sätt hedra stadens störste kulturpersonlighet på 1900-talet. I fallet Hildebrand klarar inte Uppsala testet för en kulturstad.
Under sin livstid personifierade Hildebrand både det akademiska och kulturella Uppsala. Han var professor i ekonomisk historia, ett akademiskt ämne som han för övrigt själv introducerade i Uppsala. Han satt tillsammans med Tomas Tranströmer i Bibelkommissionen som stilistisk expert. Han skrev psalmer och var redaktör för tidskriften Vår Lösen. Han var amatörteologen som, när religionsdebatten rasade som värst på 1950-talet, höll med Hedenius samtidigt som han insåg att kritiken av kristendomen bottnade i en radikal religiositet.
Han var en fri intellektuell som vågade sticka ut hakan i kontroversiella frågor. På 1970-talet engagerade sig Hildebrand aktivt i flyktingfrågan då han i sitt eget hem gömde en chilensk familj som hotades av utvisning. Vid det famösa Bollhusmötet i februari 1939 röstade han emot förslaget att neka judiska akademikerflyktingar från Nazityskland uppehållstillstånd i Sverige. Vilken annan kulturpersonlighet från Uppsala är mer värd att hedras av staden än Karl-Gustaf Hildebrand?
Men Hildebrand är framför allt poet och han anses vara vår främsta kristna diktare under 1900-talet. Bo Setterlind har inte mycket att komma med i jämförelse med Hildebrand. Han kan närmast jämföras med den walesiske poeten och prästen R S Thomas som hela sitt liv kämpade med den frånvarande och tigande guden. Det var också Hildebrands kamp som kristen och därför känns hans tro så samtida. Han debuterade redan 1933 vid 22 års ålder med boken Nödvärn där den klassiska dikten om kajorna i Uppsala står. Boken blev en succé och den unge poeten blev en kändis. Det är tack vare Hildebrands dikt om kajorna som de blivit något av ett emblem för Uppsala. Många i den äldre generationen av Uppsalabor kan recitera strofer ur dikten utantill.
I Nödvärn ingår också några dikter om studentlivet i Uppsala sett ur ett mörkt pessimistiskt perspektiv. Poeten Hildebrand är knappast någon rosenkindad idylliker utan han kan snarare karakteriseras som en hoppfull pessimist, för att använda ett uttryck av Imre Kertesz. Hoppet ligger i att kunna se verkligheten i vitögat och därifrån utarbeta en bärbar livssyn. Mörkret alstrar ett illusionslöst ljus.
Under sin livstid gav Hildebrand bara ut fem diktsamlingar. Det blev ungefär en bok varje decennium. En sjätte bok, Eld genom allt det svala, kom ut 2002 sammanställd av Magnus Ringgren och mig. På många sätt sammanfattar denna bok hela Hildebrands författarskap men här finns också nya inslag, exempelvis de ålderdomsdikter som avslutar boken. Höjdpunkten i Eld genom allt det svala och kanske i hela författarskapet är de kärleksdikter som Hildebrand skrev efter sin furs död 1989. Här förenas kärleken, döden, tiden, evigheten och åldrandet till en märklig symbios som är unik i svensk poesi.
Att bryta upp.
Det är kanske lättare än man tror.
Det är kanske som att få höra
koltrasten.
Orsaken till att Karl-Gustaf Hildebrands namn fallit i glömska är nog att han var en akademiker, intellektuell och diktare som alltid gick sina egna vägar. Tankens och ordets frihet var det primära för honom. Det förklarar den ovanliga integriteten i allt han skrev. Därför är hans författarskap så viktigt i vår tid då just det fria ordet och den fria tanken är hotade från så många olika håll. Ännu en anledning för Uppsala stad att hedra Hildebrands minne. Varför inte skapa det litteraturens hus som staden behöver så väl och ge det namnet Karl-Gustaf Hildebrand-huset?