Modernautställningen
Tidigare inlägg: Rikard Ekholm 5/10 (länk här intill)
Tveklöst finns det flera skäl att ifrågasätta den pågående Modernautställningen på Moderna Museet i Stockholm. Curatorstrions extrema försiktighet i urvalsarbetet har gjort anrättningen till en tämligen tam historia i all sin välvilliga öppenhet. Bristen på bestämd utsaga tenderar att ta udden av hela arrangemanget.
Det är ganska enkelt, men inte särskilt meningsfullt, att rada upp egna frånvarande favoriter. Hur har man exempelvis kunnat ordna två Modernautställningar på 2000-talet utan att visa Lena Cronqvist, Maria Miesenberger, Klara Kristalova eller Meta Isaeus-Berlin? Borde inte Katrine Helmerssons eller Yngve Rådbergs namn ha återfunnits i någon av utställningarna?
Men att medial uppmärksamhet skulle utgöra grunden för urvalet är däremot en absurd tanke och dessvärre uttryck för det ytliga eventtänkande som breder ut sig alltmer inom kulturens område; ett slags konstens bestsellerism, om man säger så. Lars Vilks är förvisso en både egensinnig och intressant representant för dagens samhällskritiska konst. Men bara för att hans rondellhund nått internationell ryktbarhet hör den inte självklart hemma i en utställning av dagens moderna konst. Och när det gäller Anna Odells verk är fenomenet om möjligt ännu tydligare. Ett skäligen habilt elevarbete, tillkommet genom en etiskt ytterst tveksam metod fick som bekant ett enormt genomslag i alla medier. Men medial uppmärksamhet är inte detsamma som kvalitet.
I en utställning som vill spegla de största mediala (pseudo)händelserna i svensk kultur under senare år vore Anna Odell kanske ett givet namn. Men det är knappast det som varit Modernautställningens uppgift.