”Barockt att inga medier vågar kritisera Sveland”, lyder rubriken till en text av Johan Hakelius i Aftonbladet 11/3. Han skriver att mediernas mottagande av Maria Svelands bok Hatet – en bok om antifeminism har varit helt okritiskt, ja en ”ideologisk disciplinering som får rättroende att sjunga i kör och kritiker att hålla tyst”. Hakelius menar vidare att han har stött på ”ett undantag”, nämligen en text i den socialistiska tidningen Flamman.
Hakelius får snart svar på tal av Svenska dagbladets kulturchef Martin Jönsson: ”Ja, barockt är ett bra ord. Men det ska nog snarare användas om det Hakelius själv skriver.”
Och det är bara att hålla med Jönsson: Hakelius förbiser kontroversen på Grävseminariet i Göteborg i helgen, där bland annat Janne Josefsson gick till hårt angrepp mot Maria Sveland (så pass att 15 grävande journalister i ett debattinlägg skrev att hon blev ”attackerad på ett sätt som liknade mobbning”).
Hakelius förbiser också att Svelands bok faktiskt har fått fler kritiska recensioner än den i Flamman. Här i UNT skrev till exempel Therese Eriksson att ”i Maria Svelands feministiska världsbild är det ofta rätt trångt. Hur mycket jag än håller med henne, är det svårt att skaka av sig känslan av att hon anser att det finns ett rätt sätt att vara feminist på – och även om jag nu råkar passa in i den formen, vill jag inte vara del av ett sammanhang (det vita, medie-medelklassfeministiska) som faktiskt exkluderar andra relevanta perspektiv av bara farten. Det blir syrefattigt.”
Eriksson konstaterade vidare att ”ett av de större problemen i Svelands bok är att hon klumpar ihop alla sina kritiker, eller alla som vädrat någon form av kritik mot feminismen, till en och samma.”
Men till skillnad från Johan Hakelius – som i den här frågan bara verkar se svart eller vitt - lyfte Therese Erikssons nyanserade recension även fram en rad positiva aspekter med boken, som att den lyfter relevanta exempel på ett alarmerande hat mot feminister och kvinnor.
Den som läser i kommentarfältet under Martin Jönssons artikel får också bevis på att Maria Sveland verkligen är något på spåren med sin bok: det finns många som avskyr feminismen. I ena kommentaren ”härskar statsfeminismen”, i den andra är den ”död”.
Som Therese Eriksson konstaterar i sin recension: ”Maria Sveland har en viktig poäng när hon skriver om hur själva feminismen misstänkliggörs, i stället för de problem den sätter under luppen”.
I åtminstone den frågan har Sveland-debatten givit Sveland rätt.