Ingmar Bergmans filmkonst är död! Det var Bo Gustavsson som inledde Bergmanåret här i UNT (4/2) med att såga Bergmans hela filmiska gärning längs med fotknölarna.
Även om jag inte delar Gustavssons värdeomdöme, för mig är nämligen filmer som ”Smultronstället”, ”Nattvardsgästerna” och ”Persona” högst levande mästerverk, kan jag ändå förstå många av hans invändningar.
”Det som bidrar mest till att Bergmans filmkonst idag känns död är tematiken”, skriver Gustavsson. ”Grubbleriet kring Guds tystnad och frånvaro är minst sagt pubertal”, lägger han till.
Ska man förstå varför många människor idag kan känna sig främmande inför Bergmans filmer tror jag att det är i den religiösa tematiken man bör leta.
”Utan Luther kan man inte förstå Bergman”, skrev Leif Zern i en ytterst läsvärd text i DN för ett par veckor sedan (1/2). Jag tror han har rätt.
Bergmans rollfigurer har tagit Luthers sola fide, frälsning genom tro allena, på blodigaste allvar. Allting hänger på den personliga tron. Eller som Zern skriver när han jämför luthersk Gudsuppfattning med katolsk; den bergmanska och lutherska Gudsuppfattningen är kvalitativ, ett ja eller nej, medan den katolska är mer kvantitativ i långt bort eller nära.
Leif Zern skriver, med sin erfarenhet av den judiska traditionen, att mötet med Bergmans filmer ”alltid ägt rum över en avgrund av frågor och främlingskap”.
Som katolik känner jag samma sak. Jag har helt enkelt svårt att förstå och relatera till den troskamp som Bergman gestaltar.
För inte är det Gud han brottas med, utan snarare högst mänskliga projiceringar som skapar en antropomorf fantombild. Bergmans rollfigurer kommer aldrig riktigt ut ur sig själva för att kunna möta en värld eller Gud som är större än det egna jaget. Deras Gudsgrubblande än inåtvänt.
Det är inte helt fel att, likt Bo Gustavsson, kalla det för pubertalt.
Augustinus beskrev synden, den syndiga människan, som incurvatus in se – att vara böjd och vänd in mot sig själv.
Detta uttryck, som för övrigt Luther älskade, är en god beskrivning av många av Bergmans rollfigurer. ”Instängdheten är Bergmans stora tema”, skriver Leif Zern alldeles riktigt.
Och kanske är det just denna instängdhet, dualismen och den ofta totala avskurenheten från världen och Gud, som gör Bergmans filmer så idémässigt svårsmälta.
Men i motsats till Bo Gustavsson anser jag att Bergman kan gestalta denna instängdhet på ett konstnärligt mycket intressant sätt.
För mig förblir Bergman en källa till lika mycket frustration som fascination.