En bibliotekarie på Kulturhuset i Stockholm som körde den enligt honom rasistiske seriehjälten Tintin på bokvagn mellan olika hyllor för ett par månader sen fick berättigad kritik för klåfingrighet och tog timeout. Tiden använder han till att förbereda sitt deltagande i Melodifestivalen, ett evenemang där etniska, kulturella och könsliga stereotyper icke förekommer – det vet vi ju alla.
På Kulturhuset fanns inte Tintin i Kongo, en förfärlig skapelse som man förstås inte köpt in. Detta faktum kunde ha komplicerat den debatt som följde, men nästan ingen tog reda på hur det låg till. Intressant hade debatten blivit om man i stället talat om Tintin och kapten Haddock på kamel i beduinklädsel i Krabban med guldklorna.
Kulturarvet är inte alltid så snyggt. Ivar Lo går inte fri från anklagelser om fördomar mot romer även om han själv såg sig som deras försvarare. Fem unga på 30-talet var ”primitivister” och tänkte sig gärna sensuella resor till någon ”negerkust” och dess kvinnor. Men skall bibliotekarier och välmenande debattörer rycka ut med suddgummit varje gång någon i det nära förflutna skrivit ”zigenare” och ”neger”?
Man kan spåra en dröm om Afrika i Tomas Tranströmers texter ända från debuten. 1962 kom han dit första gången, men redan 1958 trycktes ”En man från Benin”, en dikt som sällan kommenterats. Benin är i dag en provins i Nigeria men var sedan 1400-talet ett självständigt kungadöme med framstående kultur. 1897 erövrades det av britterna, och dess konstskatter spreds bland västerlandets museer och privatsamlare. Vem som tog hem förtjänsten är inte svårt att gissa.
En bronsrelief hamnade på etnografiska museet i Wien. Den föreställer en portugisisk jude, kanske en köpman eller lots som följde med expeditionerna längs Afrikas kust på 1500-talet. Tranströmer fick se den på en bild, och något hände. Vi kan säga att han kände igen sig själv. ”Tre stammar teg i honom” – den svarte konstnären, juden, portugisen – och alla återföddes i ”metallens ras”, Juden lyfte upp sin lykta för att se på poeten och möta hans blick.
Problemet är dels ordet ”ras”, dels att Benin i dikten var ett ”negerrike” och att konstnären var ”neger”. Men det var det ord som fanns att tillgå. Dikten talar i respekt och jämbördighet om den svarte bronsgjutaren för 500 år sen.
I prosadikten ”Gläntan” från 70-talet dyker ”zigenarstammen” upp. I en glänta finns några stenar som måste varit en husgrund. ”Vilka levde här? Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga). Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer. Anteckna och glöm.” Romerna är bärare av en kunskap som skriftkulturen inte längre har tillgång till. Poeten värderar dem högt, och termbytet från ”zigenare” till ”rom” hade ännu inte skett 1977 när dikten trycktes.
Det är attityden och inte orden som räknas. Om man fördömer historien utifrån nuets värderingar kan man missa själva förutsättningen för de goda åsikter man företräder. Den förste arab utanför Tusen och en natt som svenska barn mötte var herr Omar i Ture Sventon-böckerna. En mer sympatisk figur får man leta efter även om han är en stereotyp. Precis som Tintin och kapten Haddock ägnar han sig åt etnisk cross-dressing – under hatten bär han en fez.