När den kinesiska regimkritikern och superstjärnan Ai Weiwei ställde ut på Magasin 3 i våras uppmärksammades konstnären i nära nog alla svenska dagstidningar. Merparten av bevakningen fokuserade på att Weiwei trakasseras av de kinesiska myndigheterna, nyligen varit häktad på oklara grunder och var belagd med restriktioner som omöjliggjorde hans närvaro på utställningen i Sverige.
Jag var själv på den ovanligt välbesökta pressvisningen och när Weiwei dök upp på en skypad skärm blev stämningen nästan andäktig. Ingen visste om regimen skulle gå in och avbryta sändningen och den samlade presskåren blev stolt en del av konstnärens uppror. Engagemanget flödade i alla typer av media. Betydligt tystare har det varit apropå den utvisningshotade armeniske konstnären Narek Aghajanyan.
Narek Aghajanyan sökte 2010 asyl i Sverige efter att ha hotats och misshandlats av polisen i sitt hemland sedan han försökt göra en utställning som tog upp oroligheterna i samband med det armeniska presidentvalet 2008, då tio demonstranter dödades.
Efter att Narek Aghajanyans överklagande av utvisningsbeslutet avslagits av Migrationsöverdomstolen gick Konstnärernas riksorganisation, KRO, och Svenska konstkritikerförbundet, Aica, ut i ett gemensamt upprop för att få beslutet omprövat.
Narek Aghajanyan har under sin tid i Sverige arbetat vidare med sin konst och bland annat ställt ut på Länsmuseet i Gävle, men han är knappast en internationell konststjärna och väldigt få har uppmärksammat uppropet.
KRO och Aica konstaterar att den svenska flyktingpolitiken ”misslyckas med att skydda utsatta fria konstnärer och deras yttrande frihet” och lyfter frågan om att de fristäder som finns för hotade författare borde få en motsvarighet också för förföljda bildkonstnärer. Det är en mycket bra idé.
Att också en mindre stad som Sigtuna vill bli en fristad för författare visar att systemet har etablerats och en stad av Uppsalas storlek kunde lätt vidga sina ambitioner till att omfatta även bildkonstnärer.
För Uppsala finns nu en fin chans att inta en tätposition som dessutom skulle ge bra marknadsföring och fylla det så omhuldade men hittills obegripliga epitetet ”fredsstaden Uppsala” med substans. Ta det som en uppmaning!