Ingen som sett Lars von Triers ”Dogville” (2003) glömmer dess fruktansvärda final. Regissören lär ha fått idén till denna, kanske hans allra bästa film, efter att ha återupptäckt Bertolt Brecht. En av hans kulturradikala mammas favoritdramatiker. Hela filmen utspelar sig på ett svart golv, där stadens gator och hus endast markerats med vita streck. En typisk verfremdungseffekt. Främst lär det ha varit Sjörövar-Jennys visa ur ”Tolvskillingsoperan” som inspirerat von Trier. Och alla som känner till Jennys dödsbringande sång ur Brechts musikdrama anar vilket slut von Trier tänkt ut åt sin kritstrecksstad.
Filmen handlar om gangsterdottern Grace, förträffligt spelad av Nicole Kidman, som jagad av sin faders maffiamän söker skydd i den amerikanska lilla bergsbyn Dogville. Stadens invånare går med på att ge Grace en fristad, i utbyte mot att hon utför ett antal förnedrande tjänster. Men när fadern, maffiabossen, i slutet av filmen återvänder med sina gangstrar tar filmen en oväntad vändning. Grace inser att en del platser, och en del människor, är världen en bättre plats utan. Så hon ger, likt Brechts Jenny, ordern: Skjut dem allihop! Och barnfamiljen; döda barnen en efter en, medan modern tvingas se på.
Upplägget är typiskt för von Trier. Ofta tycks hans dramaturgiska metod bestå i att invagga åskådaren i ett slags trygghet, i en rätt så entydig föreställning om vad filmen gestaltar och vad dess karaktärer representerar, för att i slutet av filmen totalt vända upp och ner på samma föreställning. I ”Dogville” framstår Grace, ända fram till det våldsamma slutet, som ännu en av von Triers godhjärtade och självuppoffrande kvinnogestalter, de som han ägnade hela sin så kallade Guld Hjerte-trilogi (”Breaking the Waves”, ”Idioterna” och ”Dancer in the Dark”) åt att skildra.
Alla som vant sig vid de guldhjärtade kvinnorna från den föregående trilogin (”Dogville” var den första filmen efter Guld Hjerte-trilogin) förväntar sig att den utnyttjade Grace till slut ändå ska visa byborna överseende och nåd, vilket om inte annat hennes namn antyder. När Grace gör det motsatta, och istället för nåden sätter upp hämnden som ett ideal, drar von Trier undan mattan för åskådaren. Den moraliska och lite sentimentala poäng vi i publiken förväntat oss infinner sig aldrig. Det entydiga blir mångtydigt. Det till synes enkla blir svårt. von Triers filmer lämnar ofta åskådaren med en lätt förvirrande känsla. Och det är just detta, själva förvirringen, som är poängen.
Att von Trier är en provokatör är knappast någon nyhet. Provokationen är såväl hans konstnärliga som hans mediala marknadsföringsmässiga metod. Även om det är svårt att avgöra om privatpersonen von Triers uttalanden, som till exempel det famösa nazistskämtet i Cannes 2011, är medvetna provokationer eller resultatet av ren plumphet, så är det uppenbart att provokationen är ett bärande element i von Triers filmiska berättande.
von Trier utforskar i sina filmer nästan alltid provokativa eller spektakulära ämnen. I de tre senaste filmerna, som tillsammans bildar en trilogi om depression, behandlas ämnen som misogyni, jordens undergång och nymfomani. Det är minst sagt laddade teman. Men den sanna provokativa sprängkraften, och det som gör von Triers filmer verkligt intressanta, är det djupare sätt på vilket de, intellektuellt och känslomässigt, manipulerar och utmanar publikens föreställningar om de ämnen som berörs. Filmerna kan ofta på ytan hävda vissa djupt problematiska saker, som att massmord kan vara en berättigad lösning (”Dogville”) eller att kvinnor är onda naturvarelser (”Antichrist”). Men den konstnärliga gestaltningen underminerar, nyanserar och ifrågasätter hela tiden filmens skenbara påståenden. Problemet är att den provokativa kraften ofta kan vara så stark att många uppfattar det ytliga påståendet som filmens faktiska budskap. De ser endast ytan, inte de lager som ligger under den.
Men von Triers filmer har ändå gång på gång utsatts för väldigt ensidiga och svartvita tolkningar. I såväl Danmark som Sverige anklagades till exempel ”Antichrist” för att demonisera den kvinnliga sexualiteten och gestalta regissörens sjuka kvinnohat. Visst, ”Antichrist” är en oerhört laddad film som helt öppet skildrar förhållandet mellan man och kvinna som en utdragen könskamp. Ser man endast till filmens ytliga händelseförlopp kan det tyckas självklart att filmen är misogyn. Men faktum är att ”Antichrist”, mycket tack vare det oerhört genomarbetade bildspråket, är en av von Triers allra mångtydigaste filmer. Den har ett oändligt antal bottnar, lager på lager av betydelser, och man kan inte, om man vill göra ett seriöst menat tolkningsförsök, reducera den till någon entydig utsaga om mannen, kvinnan eller tillvaron. De som velat se filmen som uttryck för rent och skärt kvinnohat har helt enkelt inte närmat sig filmen som ett konstverk, utan som ett bokstavligt uttalande om kvinnans natur. Man skulle kunna säga att de endast sett provokationen, men varit blinda för den konstnärliga gestaltningen.
Kanske ska man alltså inte fästa alltför stor vikt vid de provokativa elementen i von Triers filmer. Hans filmer är i första hand sammansatta konstverk, inte några politiska pamfletter eller åsiktsdrivna debattinlägg. Men visst dras han till det politiskt inkorrekta och nog vill han väcka uppmärksamhet med sina kontroversiella teman. Vilket den nya filmen, ”Nymphomaniac” (2013), ser ut att kunna bli ännu ett exempel på. Förhandsintresset för filmen, som har premiär i Danmark på juldagen, har varit enormt. Den fyra timmar långa filmen handlar om sexmissbrukaren Joe, spelad av Charlotte Gainsbourg, och ska innehålla ett antal pornografiska scener.
Hur ”Nymphomaniac” kommer att tas emot återstår att se. Men med tanke på dess laddade innehåll är säkert ytterligare en von Trier-debatt att vänta. Man kan dock önska sig att filmen denna gång bemöts för vad den är: ett konstverk. Och ett konstverk ska inte i första hand säga något bestämt om världen. Konstens uppgift tycks för von Trier snarare vara att provocera publiken till reflektion och eftertanke. Konstnärens uppgift är inte att tänka åt publiken, att ge den alla svar, utan att tvinga publiken att tänka själv, att locka den till att på egen hand söka svaren. Konsten måste inte alltid leda till en tankens klarhet. Tvärtom är den ofta som bäst när den fördjupar vår förvirring.