Så blev kulturen försökskanin
Kulturdebatt. Kulturpolitiken står i centrum den här hösten. Nu verkar det vara slut på välviljan från ministerhåll, skriver MarieLouise Samuelsson, som befarar att kulturen har blivit försökskanin för regionaliseringen.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Och det är inte bara Göran Hägglund som går på offensiven mot "kulturetablissemanget", senast var det folkhälsominister Maria Larsson som i Aftonbladets och Svenska Dagbladets webb-tv Korseld hade bestämda och detaljerade synpunkter på vad tidningarnas kultursidor bör innehålla, inte oväntat sådant som intresserar "vanligt folk". Enligt Larsson exempelvis dansbandsmusik och tv-serien Sex and the city.
Nu kan tilläggas att Maria Larsson själv aldrig sett ett enda avsnitt av nämnda tv-serie, att hon föreslog den som lämpligt ämne på kultursidorna berodde sannolikt på att webb-tv-utfrågarna, Katrine Kielos och Sanna Rayman, inledde intervjun med att fråga vilken rollkaraktär i Sex and the City som Maria Larsson ansåg sig mest lik. Vilket säger en del både om vad "nya medier" anser relevant att fråga politiker om och ännu mer om ministerns tvärsäkra tolkning av vad vanligt folk vill ha, trots att hon alltså själv inte vet ett dugg om tv-serien.
Vad Lena Adelsohn Liljeroth anser om KD-piruetterna på hennes egen politiska arena (kultur och medier) kan möjligen utläsas av att hon i veckan kom med det fascinerande förslaget att vi ska sluta använda ordet kultur. "Det leder tankarna till symfoniorkestrar och sådant som alla kanske inte är intresserade av" sa hon på en pressfrukost.
Utspelet kan tolkas som ett tecken på politisk utbrändhet, Adelsohn Liljeroth kan också sägas ha haft fullt upp med kulturpropositionen, ett betänkande som tyvärr riskerar att skymmas av KD-populismen och ministerns retoriska finter med ordet "kultur".
Proppen signalerar nämligen ett rejält systemskifte. Den kulturpolitiska makten förskjuts, från rikspolitiken till regionerna. Den rödgröna oppositionen invänder mot detaljer och lovar förutsägbart mer och bättre. Miljöpartiet har markerat mot alltför långtgående decentralisering, men har knappast protesterat särskilt högljutt.
Uppfattningen att den lokalpolitiska nivån bör och kan avgöra vilka kultursatsningar som ska göras är tankegods som snarare bemöts med samma fluffiga välvilja som själva kulturen. Kulturministern har också belåtet påpekat att flera regioner redan har utformat "sin egen kulturpolitik". Det statliga inflytandet då... Ja, det ska i framtiden ske i form av "dialog" och "samtal" med Statens kulturråd. Man kan notera att ministern inte använder uttrycket "avtal", vilket skulle ha varit en skarpare garant för en nationell politik.
Propositionen går därför inte att tolka som något annat än att den statliga kulturpolitiken tar ett rejält kliv tillbaka, efter att ha lämnat över pengar in blanco i de omtalade "portföljerna".
Ett steg framåt tar samtidigt landsting, regioner och kommuner, representerade av den mäktiga organisationen och allt viktigare kulturaktören, SKL, Sveriges Kommuner och Landsting. SKL delar den syn som formulerades redan i kulturutredningen, att konst och kultur ska ses som "en resurs för andra politikområden". Som SKL mycket riktigt påpekat gäller denna kultursyn redan i kommuner, landsting och regioner. Man skulle för all del vidare kunna säga att rikspolitiken sedan länge har smygregionaliserat delar av den nationella kulturpolitiken. Varje gång kulturministrar stoltserar med satsningar för barn och unga förutsätter det nämligen kommunala pengar, att dagis och skolor har personal och resurser för att realisera sådant som teaterbesök.
Men den nya propositionen och politiken är trots allt något annat, den vill förskjuta betydligt mer av ansvar och makt från stat till region. Kulturutbudet kommer därmed att styras av högst varierande ambitioner och det är självklart att lokalpolitiker prioriterar det som, helst mätbart, gynnar den egna regionens turism och näringsliv. Det finns ingen anledning att invända mot det, det kan snarare ses som en regionpolitikers plikt att välja besöksmagneter och eventkultur framför smalare satsningar.
Varför regeringen och politiker på riksplanet vill ha mindre makt över kulturen är däremot gåtfullt. Kanske vill man slippa sådant som konstbråk och gnället om pengar. Kanske vill finansminister Anders Borg spara genom att rensa i regeringsstrukturen, ett separat departement för kulturen är en relativt färsk inrättning och verkligen inte något obligatoriskt. Man kan också fråga sig om inte outsourcingen av kulturpolitiken helt enkelt är ett experiment med strukturer. Alliansregeringen, särskilt Moderaterna, har som bekant märkbar beröringsskräck inför beslut om storregioner, utifrån Ansvarskommitténs betänkande.
Ett ofarligt sätt att testa hur det känns för en regering att utlokalisera sin egen makt och stärka regionernas kan därför vara att testköra regionaliseringen inom ett avgränsat politikområde. Och vad är i så fall lämpligare som organisatorisk försökskanin än den maktlösa kulturpolitiken... Ett område vars brist på status just bekräftats av att ansvarig minister nu tycker att själva ordet "kultur" är ett problem.
Portföljmodell införs 2011
Kulturpropositionen presenterades den 21 september 2009. I den ingår bland annat detta:
l Införande av den så kallade portföljmodellen, där regioner själva får disponera över delar av kulturpengarna, från 2011 (med start i bland annat Västra Götaland).
l En ny myndighet som ska analysera och följa upp hur bidragen används. Kulturrådet blir kvar men blir mindre.
l Rikskonserter läggs ner, i stället får regioner och fria grupper mer pengar till musik.
l Omformulering av de kulturpolitiska målen, kvalitetsbegreppet får vara kvar men det heter inte längre att kulturen ska "motverka kommersialismens skadeverkningar".
l"Konstnärslönen", livslånga inkomstgarantier för enskilda konstnärer, tas bort.
l Skapande skola, kultursatsningen för skolelever, utökas.
l Definitionen av kulturtidskrifter blir snävare, med risken att mer allmänt inriktade tidskrifter, t ex feministiska Bang, förlorar sitt stöd.
Kulturpropositionen presenterades den 21 september 2009. I den ingår bland annat detta:
l Införande av den så kallade portföljmodellen, där regioner själva får disponera över delar av kulturpengarna, från 2011 (med start i bland annat Västra Götaland).
l En ny myndighet som ska analysera och följa upp hur bidragen används. Kulturrådet blir kvar men blir mindre.
l Rikskonserter läggs ner, i stället får regioner och fria grupper mer pengar till musik.
l Omformulering av de kulturpolitiska målen, kvalitetsbegreppet får vara kvar men det heter inte längre att kulturen ska "motverka kommersialismens skadeverkningar".
l"Konstnärslönen", livslånga inkomstgarantier för enskilda konstnärer, tas bort.
l Skapande skola, kultursatsningen för skolelever, utökas.
l Definitionen av kulturtidskrifter blir snävare, med risken att mer allmänt inriktade tidskrifter, t ex feministiska Bang, förlorar sitt stöd.