Kan samma skribent både intervjua och recensera en författare? Nej, anser Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman, som nyligen kritiserade Svenska Dagbladet för att ha brutit mot ”den journalistiska självklarheten” (DN 21/9).
Svenska Dagbladets kulturchef Martin Jönsson svarade att det knappast är en självklarhet för alla (svd.se 26/9). Och det har han rätt i: häromdagen ställdes jag inför samma fråga i kontakt med en UNT-läsare och häromveckan pratade jag med en konsertarrangör i Uppsala som föreslog att UNT:s recensent även skulle ”intervjua artisten under pausen”.
Men vi avböjde. För även om jag uppskattar att Martin Jönsson ifrågasätter kulturjournalistikens oskrivna regler håller jag i det här fallet på DN:s Björn Wiman.
Jönsson tycker att det är ”bisarrt” att påstå att en ”professionell intervjusituation” skulle kunna medföra integritetsrisker. Men är det verkligen bisarrt att tänka sig att ett möte med en författare skulle påverka hur man ser på dennas verk? Och framför allt: skulle inte läsaren kunna misstänka att det faktiskt var så?
En kritiker bör enligt min mening recensera ett verk. Verket får gärna sättas in i ett större sammanhang – samhälleligt, konstnärligt, historiskt. Däremot blir det problematiskt om kritiken även utgår från konstnärens åsikter och uppfattningar om sitt verk. Vad är det då man recenserar? Som läsare vill jag vara säker på att det är just verket som kritikern tar ställning till.
Övergången till digitala medier har medfört en turbulent tid för mediehusen. När det stormar tror jag att man bör försöka hålla fast vid principer – men däremot ifrågasätta vanor.
Det hade varit mer intressant om Svenska Dagbladet hade låtit sin skribent skriva ett slags kombinerad intervju och recension. I UNT har vi till exempel prövat ett slags ”kritisk intervju”, där en kritiker har fått samtala med en författare utifrån en fördjupad läsning av en bok. Texten har sedan skildrat både kritikerns uppfattningar om verket och författarens reaktioner på dessa. Det tycker jag är ett mer ärligt och spännande sätt att skildra kritikerns möte med författaren. Då kan det eventuellt problematiska i att vara både kritiker och reporter öppet redovisas.
Jag är övertygad om att framtidens litteraturkritiker kommer behöva pröva nya arbetssätt, till exempel i förhållande till den ”sociala läsning” som växer fram i och med e-boken. Dagens arbetssätt har heller inte alltid varit en självklarhet. För 20–25 år sedan hände det faktiskt att UNT:s utsända recensenter även gjorde den där intervjun med artisten under pausen. Men vartefter medvetenheten om frågor om etik och trovärdighet växte på redaktionen slutade man med det. Den trovärdigheten måste vi fortsätta hålla på.