Religion.
Ett inlägg i religionsdebatten med anledning av artikeln Tänkandet bortom religionerna, i UNT:s sommarserie Hej 10-tal, 1/8.
I den nyateistiska världsbilden lever en föreställningen om ”religion” som ett världsomspännande och i grunden homogent fenomen. Detta möjliggör en tankeoperation som betraktar allt från kristen mystik, sufism och zenbuddism, till muslimsk och kristen fundamentalism som olika versioner av en och samma sak. Det gör det vidare möjligt att kontrastera detta religiösa perspektiv mot ett som är sekulärt och rationellt.
Dualismen mellan det religiösa och det sekulära är den moderna religionskritikens oreflekterade utgångspunkt: En del människor (de religiösa) tror att det existerar en Gud vars kraft människan kan kanalisera till sin fördel genom att behaga Honom genom böner, riter eller offergåvor och genom att ansluta sig till vissa uppfattningar om Hans karaktär. Till dessa karaktärsdrag hör till exempel att denna Gud genom mirakel kan upphäva naturlagarna. Andra människor (de sekulariserade) menar istället att uppfattningen om en sådan Gud inte bara saknar empirisk grund utan också står i direkt strid med beprövad erfarenhet och samlade vetenskapliga rön. En gudstro saknar ur detta perspektiv vetenskaplig legitimitet men kan ha ett existensberättigande som tröst för enskilda individer.
Enkelt uttryckt förstås denna dualism alltså som en kamp mellan två olika teorier om verkligheten där den ena i avsaknad av vetenskapliga belägg rekryterar lärjungar genom indoktrinering och genom att vädja till deras rädslor och förhoppningar, och där den andra istället vinner anhängare genom att åberopa vetenskapliga rön och lita till människans kritiska och fria tanke.
Även om den dualism nyateisterna skisserar må äga en viss giltighet i vissa delar av världen är den på det hela taget, och i synnerhet om vi beaktar historisk och tvärkulturell variation, en nästan parodisk förenkling. Mina invändningar mot denna världsbild är så många att de skulle kunna fylla en bok. Jag kan här alltså bara lyfta fram några enstaka.
Men först några nödvändiga ord om mitt eget perspektiv. Jag har fått min huvudsakliga ”religiösa skolning” hos traditionella lakotaindianer i South Dakota under de senaste två decennierna. De har ett aktivt rituellt liv, söker visioner och ber med den heliga pipan. Bland annat mot bakgrund av min erfarenhet av denna levande religiositet måste jag konstatera att den nyateistiska beskrivningen av religion bygger på en rad fundamentala missförstånd. Några av dessa är:
1) Religion bygger på en tro på Guds existens.
Existensfrågan är så fundamental för ateisterna att de tror att den också är central för ”de troende”. Men så är det inte. Gud är sällan föremål för reflektion utan en förgivettagen utgångspunkt för all reflektion. Gud, det lakota kallar wakan tanka (det stora mysteriet), är själva livsrummet, inte en avgränsad ”övernaturlig” del av det. En tänkbar parallell är vår erfarenhet av tiden. Vi strukturerar alla våra liv efter klocktiden. Vi delar, sparar och investerar tid. Men trots att tiden är så central är det få av oss som intresserar sig för den filosofiska frågan om tidens existens eller karaktär. En fråga som ”tror du på tiden” framstår som absurd. Tiden är en utgångspunkt för vårt sätt att leva och tänka, inte en omstridd komponent i det. Vi behöver varken tro på eller ha en teori om tiden för att kunna leva efter den. På motsvarande sätt är föreställningen att rituella praktiker bygger på en religiös åskådning till stora delar falsk.
2) Religionen är en teori om verkligheten.
Denna missuppfattning är besläktad med den föregående. Men det kan vara av vikt att betona att denna bild av religionen som praktisk snarare än teoretiskt inte bara gäller de ”exotiska andra” utan även delar av t ex kristendomen. Paul Evdokimov, rysk ortodox, formulerar det såhär: ”Kristendomen är inte lära utan liv, ett förkroppsligande, alltså handlingar”. Lika lite som vi behöver en teori om kärlek för att älska behöver vi en teori om Gud för att be.
3) Religion handlar om det övernaturliga.
Genom att sammanblanda ockultism med religion frammanar religionskritiker en bild av religion som primärt upptagen med ”de stora frågorna” och den osynliga världen. Men religion handlar oftast om det kända och påtagliga. Hur man betraktar sin medmänniska, hur man lagar mat, jagar, älskar eller sörjer. Den religiösa erfarenheten handlar inte om vad man förnimmer utan om hur man förnimmer. Miraklet innebär inte att naturlagarna upphävs utan att nya meningshorisonter öppnar sig i världen. I en mytologiserad och sakral värld kan varje människa vara en potentiell ängel, en budbärare.
4) Religion skänker tröst genom att postulera ett liv efter döden.
Religion är sällan avhängigt en föreställning om att individen fortlever efter döden. Variationen är stor mellan religioner och bland individer som tillhör samma religion. Religionen ger generellt sett inte tröst. Den är, för att parafrasera teologen Ola Sigurdsson, ”inte plåstret utan såret”, något som manar människan till handling. Traditionella lakotaindianer sörjer sina döda med samma intensitet som alla andra. Religionen erbjuder inte ett skydd mot livets smärta. Men den erbjuder en väg genom den och en form för att gestalta den; förtröstan, men inte tröst.
Att nyateisterna på det hela taget har missförstått vad religionen handlar om är anmärkningsvärt med tanke på med vilken nit de angriper den. Men mer beklagligt är att så många företrädare för religiösa samfund ansluter sig till samma meningsförlust som nyateismen förvaltar. Den meningsfulla skiljelinjen går idag inte mellan dem som tror på en Gud och dem som inte gör det, utan mellan dem som förvaltar en bild av Gud som fiktivt eller verkligt objekt och dem som i sina liv gestaltar ett förhållningssätt som tillskriver världen och medmänniskan okränkbarhet och helighet. Här placerar sig Livets Gud i själva förutsättningen för mötet med världen, inte som en avgränsad komponent i den.