I måndagens DN skriver Jackie Jakubowski, chefredaktör för Judisk Krönika, en intressant helsida om religiositet och andlighet i en sekulariserad tid. Jakubowski sammanfattar på ett tydligt sätt de senaste årens debatt mellan ateister och troende som han, med stöd hos religionsfilosofen Gavin Hyman, menar kommit att präglas av ett alltmer uppskruvat tonläge och fyrkantig argumentation. I takt med att den religiösa fundamentalismen blivit alltmer synlig har också ateismen kommit att radikaliseras. Säga vad man vill om Richard Dawkins religionskritik. Men särskilt nyanserad kan man knappast påstå att den är.
Jakubowski skriver att behovet av en gudstro ändå lever kvar i vår tid, men att det är "en fråga om bejakande av en andlig dimension i var och ens eget liv". Han citerar Sartres ord om att "det finns ett tomrum reserverat för Gud i människans inre". Denna förskjutning av religionen från den offentliga till den privata sfären, från tron som något som uppbärs kollektivt till något som är den enskilda individens angelägenhet, har självfallet vuxit fram i takt med modernitetens individualism. Att religionen trots allt överlevt upplysning och modernitet brukar av ateismens förespråkare förklaras med hjälp av religionens tröstande och trygghetsskapande aspekter. Just ordet tröst är återkommande i ateisternas argumentation.
Att använda just ordet tröst framstår mest av allt som ett retoriskt knep för att få religionen att framstå som en infantil regression (ungefär som Freud menade) snarare än en vuxen människas mogna övertygelse. Det antyder att tron endast skulle kunna vara emotionellt motiverad och aldrig resultatet av förnuftsmässiga överväganden. Visst finns det ett element av tröst i de flesta religioner. Men det gäller i första hand den typ av privatreligiositet som i själva verket har väldigt lite med traditionell religion att göra och vars framväxt är ett direkt resultat av sekulariseringen.
Nej, att reducera religionen till snuttefilt är en grov förenkling, dessutom okunnigt. Ta kristendomen som exempel. Är inte den snarare uppfodrande än trösterik? Jesus är visserligen han som ska "torka alla tårar", men i evangelierna är han också den slagkraftiga provokatören. När den rike mannen frågar vad han ska göra för att vinna evigt liv svarar Jesus: "Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga. Kom sedan och följ mig." Att ta den uppmaningen, "följ mig", på allvar gör knappast livet enklare. Men kanske aningen meningsfullare.