Ett spöke går genom kulturdebatten – radikalismens spöke. Det är
i alla fall lätt att tänka så när man lite på håll betraktar de senaste årens kulturdebatter. För vad har diskussionen om Play, Lilla Hjärtat, tårtan, hen och, nu senast, Tintin gemensamt om inte sitt höga tonfall om till synes triviala saker? Detaljer i konstverk och en bokstav i ett pronomen. Givetvis uttrycker jag mig tillspetsat nu, men jag vill understryka hur många utanför medievärlden upplever den. Som att kulturvärlden alltid vänder sig in mot sig själv när man ska granska samhällsproblem.
Därav talet om högt tonfall och ”politisk korrekthet”. För sett från håll framstår de senaste tidernas debatter kring rasism och könsförtryck som extremt inåtvända. Som om kontakten till verkligheten svänger fritt i luften. Sverker Lenas påpekade i DN (4/10) att man, om man bara skulle läsa kultursidorna, kan få för sig att dagens rasism huvudsakligen manifesteras genom barnkulturen. När Ekots granskning (3/10) uppdagade hur bensinmackar diskriminerat romer var det därför fler än Lenas som upplevde det som om en kloakledning till verkligheten öppnats.
Nu är det knappast oproblematiskt att ställa kulturdebatten i något slags motsatsställning till verkligheten. Det är inte heller det jag försöker göra här. Jag vill snarare peka på att det finns en skevhet i debatten.
I dag finns det en utbredd föreställning om att främlingsfientlighet och kvinnoförtryck framför allt manifesteras genom stereotyper. Det är en problematisk uppfattning. Snarare skulle man kunna beskriva det som en kvardröjande samhällsordning. Och den lever framför allt i arbetsmarknaden. Det gör att rasismen i dag framträder inbäddad, i motståndet mot las,
i idéer om ”sänkta trösklar” och tal om ”lönespridning”.
För vad syftar alla dessa idéer till om inte att skapa ett låglöneträsk på arbetsmarknaden. Ett träsk som det framför allt kommer vara kvinnor och invandrare som klafsar runt i. Häri ligger det märkliga. I dagens Sverige kan rasism paradoxalt nog ligga inbäddad i till synes antirasistiska utsagor. Som när en Timbro-man som Fredrik Segerfeldt talar varmt om fri invandring. I dessa utspel finns varken några stereotyper eller främlingsfientliga intentioner. Ändå hukar rasismen där, i periferin. I föreställningen om att invandrare ska ta lägre betalda jobb, och i förlängningen pressa ner lönerna för de lägst betalda.
Och det är någonstans här, i glappet mellan den materiella världen och kulturdebatten, som vreden i kommentarsfälten blir begriplig. Det är egentligen inte själva perspektiven som framkallar den – det finns trots allt en problematik kring att Stina Wirséns Lilla Hjärta påminner om en ”blackface” och om svenska barns första möte med Kongo sker genom Tintin – utan det höga tonläget och bristen på proportioner. Att ”diskursgranskningen” alltid riktas mot relativt harmlösa böcker och filmer och inte mot Centerns och Folkpartiets lågintensiva krig mot Las. Och mot att kulturvärldens radikalism ter sig som en immateriell skuggbild.