Att det är ett fungerande verk ska däremot inte uppfattas som att det är ett moraliskt välfungerande verk. Som den alltid lika lysande Aase Berg konstaterade i tidningens 00-tals uppmärksammade kritiknummer i slutet av förra året - alla konstnärer, alla kritiker, ja, alla vuxna människor har en moral som vi kan diskutera och placera i en samhällskontext som medför vissa krav. Och i det sammanhanget kan man konstatera att de som vinner på Vilks konstverk är konstnären själv, religiösa extremister och främlingsfientliga krafter. I det hänseendet är det knappast ett särskilt lyckat verk. En välfungerande provokation får betraktaren att reagera och ifrågasätta sin egen reaktion (som exempelvis Bjarne Melgaards hårt debatterade film All gymqueens deserve to die).
Med detta sagt, om inte också de mindre välfungerande provokationerna kan uttryckas i en demokrati, kan man konstatera att demokratin är hotad. Förutom att manifestera sin faktiska rätt att vräka ur sig nästan vad som helst vill Vilks projekt, och den avbrutna föreläsningen i Uppsala, också diskutera de gränser som finns i en konstvärld som ofta på ett väldigt schablonartat sätt beskrivs som ?gränslös och fri?, men som i själva verket inte alldeles sällan präglas av aktiv censur och ännu oftare av självcensur. I sin föreläsning ville han placera sitt eget omdebatterade verk i en kontext tillsammans med andra verk som har väckt debatt och befunnits nära och till och med på ?fel? sidor av diverse gränser. Det är, oberoende av hur man uppfattar Vilks konst, en viktig diskussion som måste kunna föras.