Kjell Eriksson är en driven författare och självklart är hans nya roman värdefull. Jag ska läsa den när allt ståhej har lagt sig. Min artikel om Uppsala läser, den 26/9, handlar inte om vare sig Kjell Eriksson eller hans roman. Jag ser också hur mycket beundransvärt arbete som har lagts ner på projektet.
Själv var jag 14 när jag på allvar upptäckte litteraturen. Det skedde i Skövde efter det att kommunen invigt vad som på den tiden kallades för Kulturhus. Plötsligt fanns den där, den enorma bokskatten. Hemma fanns inga böcker eller någon påtaglig bildningsiver.
Detta är vad jag dagligen arbetar med: jag hoppas ärligt och engagerat. Därför blir jag heligt förbannad när Kjell Eriksson påstår att poeter är trötta, att Gunnar Ekelöf är död, att dikt skapas i ett elfenbenstorn. Även som bibliotekarie får jag en släng av den sleven. Detta är ingenting annat än populism; att torgföra förenklingar av komplicerade verkligheter - och sedan tro att folk ska svälja det.
Varken bibliotek eller lyrik är lämpade för sillmjölkar. Båda kräver vilja, precision, styrka och mod. Starkt vore det därför att sprida ut så många olika diktsamlingar som möjligt till Uppsalaborna. Ännu starkare vore det om Kjell Eriksson gjorde reklam för någon enda poet; i medvetandet om att poesins svetslåga bränner sig igenom allt vad konventioner heter.
Och sist, men inte minst: När det gäller den där klassresan Kjell Eriksson stoltserar med, tror jag att det (snyft) har varit minst lika synd om mig. För övrigt är Uppsala fyllt av akademiker (ve och fasa!) som var och en har gjort sin egen klassresa.