Poesikris? Den svenska samtidspoesin beskrivs ofta som en marginaliserad företeelse. Kritiker menar att de stora tidningarnas kultursidor påskyndar dess död genom att favorisera språkexperimenterande dikt. Göran Greider brukar återkommande klaga ungefär på det sättet. Nu undrar han om genren har sett sina bästa dagar (DN 7/6). Han påpekar att senast en poet fick Nobelpriset var 1996, Wislawa Szymborska. Ändå hinner han också glädjas han åt att Lars Ohly reciterat en dikt i Kungsan ur en nyutkommen diktsamling av Jenny Wrangborg.
Åsa Beckman är också oroad över poesin som genre (DN 9/6). För en gång skull håller hon med Greider i mycket. Med stigande vinstkrav sjunker förlagens intresse för lyrik. Dessutom är hon bekymrad över kvalitetskontrollen: ”Det är lätt att härma den språkexperimenterande och konceptuella dikten”. I SVD (14/6) fortsätter Magnus Brenner och menar att poesikritiken sitter fast i polemiska skyttegravar och påstår att kritikerna är bekväma.
Men är det poesikris? Det beror förstås på hur man ser det. Med de mindre förlagens lyrikutgivning i luppen förskjuts perspektivet. Där finns flera motrörelser. De förvaltas av förlagsredaktörer som tror på genren av andra orsaker än av avancerade språkliga experiment. De små förlagen har tagit över utgivning när de storas intresse har minskat. Det läget gäller speciellt för lyrik. Därför kommer det också bra lyrik på små förlag.
Visserligen lämnar poeter, utanför den språkmaterialistiska sfären, ibland en del att önska. Men det är förstås långt ifrån regel. Det är lätt att vara kritisk till sådant som är obekant. Men det finns starka rörelser som cirkulerar utanför det vanliga flödet. Poetry slam-tävlingar drar mycket folk, en gång om året anordnar de SM i poesi. Det är dags att släppa upp slamen på banan och framförallt utsätta deras dikter för kritisk bedömning. Det behövs för dess utveckling.
Att dessutom ge de mindre förlagens lyrik mer plats på kultursidorna skulle bidra till en starkare genre. Här finns väsenskilda poeter som till exempel Ida Säll och Erik Bergqvist och varför inte Peter Lucas Erixson. De är alla tre goda poeter, de två sistnämnda har kommit ut på extremt små förlag. Det finns betydligt fler exempel, men även vi kritiker har svårt att överblicka utgivningen från denna legion av små förlag.
Vi måste i större utsträckning granska den samlade poesiutgivningen. Kritiken rår förstås inte över allt. Alla led måste ta poeterna på lika stort allvar som brukar tillfalla romanförfattare. För visst finns det lyrikläsare. Lyriken flödar på nätets skrivarsidor. Bakom varje poet finns det också en mottagare. Men någonstans tappar lyrikflödet fart.
Bruno K Öijer har många lyssnare. Väldigt många läser gärna väletablerade Tomas Tranströmers och Kristina Lugns dikter. Kanske för att det handlar om relativt lättillgängliga poeter som berör det existentiella. Det kommer ut fler som i princip också skulle kunna locka många läsare. Samtidspoesin är inte bara svåra språkscheman, för inbitna supportrar. Det är dags att poängtera det. Vi borde alla intressera oss för att göra bilden av poesi så bred som den faktiskt är.