Tidningsåret 2012 fick jag nog av en rubrik. Det var tunga tyska Die Zeit som fick mig att tröttna definitivt. "Så ska journalistiken överleva tidningskrisen" löd rubriken på förstasidan (22/11), samma rubrik som jag sett så ofta i olika varianter i svenska tidningar de senaste åren. Varje gång jag börjat läsa det som står under den sortens rubrik har jag känt en svag förhoppning - kanske har de hittat något den här gången! - och varje gång har jag bara mött samma hjälplösa, abstrakta fraser. Vi måste försvara kvaliteten - men vi måste också tjäna pengar, upprepar man. Ingen har en aning om hur pengarna ska tjänas eller hur den där kvaliteten ska uppstå.
Men nu är det ju ett nytt år och då måste man vara positiv! Alltså gick jag på Publicistklubbens debatt i Stockholm i måndags, lockad av rubriken "Så ska journalistiken överleva tidningskrisen". Kanske har de hittat något den här gången, tänkte jag.
I panelen deltog Gunilla Kindstrand, chefredaktör för fyra hälsingetidningar, Helena Giertta, chefredaktör för Journalistförbundets tidning Journalisten och Anders Ahlberg, med bakgrund från bland annat Kyrkans tidning. Yngst var Peder Bonnier, chef för Bonnier tidskrifters digitala titlar, född 1980.
- Min generation läser och skriver mer än någonsin, sade han.
Underförstått: alltså finns alla förutsättningar att leverera kvalitet till en betalande publik. Om man bara visste hur. Det visste ingen den här gången heller. 2013 kommer att bli betalväggarnas år, spåddes det. Och vi kommer att få se tidningarna göra ännu mer webb-tv.
- Kvällstidningarna har alltid velat vara tv, sade Aftonbladets chefredaktör Jan Helin.
Den märkligaste repliken under kvällen kom från en person i publiken som presenterade sig som gammal tv-man. Han stödde helhjärtat tidningarnas webb-tv-ambitioner.
- Det är så lätt och billigt att göra tv, sade han.
Är det? Hur bra tv kommer man att göra om det är så man ser på mediet? Den frågan behöver man nog inte sammankalla en expertpanel för att svara på.