”Konst och nationalism” var ämnet som skulle avhandlas när Uppsala konstmuseum och Fredens Hus bjöd in till paneldebatt på torsdagskvällen. På plats var konstnären Makode Linde, statsvetaren Kholod Saghir, sverigedemokraten och kulturpolitikern Aron Emilsson, samt Dimitri Plax, poet och dramaturg.
Redan i beskrivningen avslöjades debattdeltagarnas olika ingångar: ”Om kidnappande och förvaltande av Sverigebilder i konsten”. För precis som Kholod Saghir påpekade så förutsätter ämnesbeskrivningen att någon tar något från någon annan. Detta kom också att bli kärnan i debatten.
Vad är ens Sverigebilder? Vilken är samtidskonstens roll och vem avgör vad som klassas som ”det svenska kulturarvet”? Frågarna är grundläggande, inte bara för vårt kulturliv utan för vår uppfattning av svensk identitet. Inte oväntat florerade också beskrivningar om falurödfärg, Carl Larsson och Uppsala högar – det blir ofta så när SD pratar kultur.
När vi talar om ämnet kultur (och andra ämnen också för den delen) så är det just den typen av enkla svar som SD erbjuder - det är det som får deras väljare att tro att partiet sitter inne på lösningar som andra inte har nått. Men fundamentala och svåra frågor har sällan enkla svar och ska heller inte ha det, vilket Dimitri Plax poängterade under torsdagens debatt.
Nyckeln finns i stället i frågeställningarna - om identitet, om makt och skapandet av kultur. Inte i ett tvångsmässigt rabblande av blåbärsskogar, "hotade" kristna högtider och dalkullor.