Den senaste tiden har hatet i vårt samhälle debatterats livligt i medierna på ett yrvaket sätt. Som om det tidigare inte existerat något hat i det toleranta och rättvisa folkhemmet Sverige. Det är naturligtvis en myt, men en mycket seglivad sådan. Liksom i andra länder har hat funnits i Sverige i alla tider. Skillnaden i dag är att det tar sig konkreta uttryck och blir synligt. Det är bra. Om hatet blir synligt, går det att hantera. Det är en fundamental freudiansk sanning att det bortträngda återvänder på ett eller annat sätt.
Det är det som sker just nu i samhället med uttryck av rasism, antisemitism, antifeminsim, islamofobi etc. Välkommen till verkligheten! Svenskar är rasistiska, antisemitiska, antifeministiska, islamofobiska. Alla åsikter florerar i vårt samhälle.
Ändå är det nödvändigt att nyansera synen på hatet. Det finns inte bara ett ont hat som leder till våld och övergrepp. Det finns även ett gott hat. Detta hat driver på samhällsutveckling och orsakar förändringar. Inga förändringar i samhället är gratis. Bakom ligger en lång kamp från grupper som protesterat mot sin situation, protester närda av hat. Göran Persson sa vid något tillfälle att hans hat mot klassamhället var det som motiverade hans politiska engagemang.
Det onda hatet måste bekämpas. Våld är alltid av ondo. Samtidigt måste det goda hatet ges utlopp i samhällsdebatten. Hur ska det gå till? Att censurera obekväma åsikter i demokratins namn är kontraproduktivt. Det går emot demokratins grundprincip. Demokrati innebär ju ett fritt utbyte av alla slags åsikter, även de inte salongsfähiga. Problemet är att vi i dagens Sverige inte vet hur vi ska hantera ett öppet uttryck för hat. Vi saknar arenor och samhällelig beredskap. Det handlar helt enkelt om konflikthantering på samhällsnivå. Det är vi dåliga på.
Hatet kan vara en viktig motor i samhällsutvecklingen. Med ett finare ord kallas det demokratiseringsprocess.