Nya former gör teatern angelägen
DEBATT. Att se sin samtid genom en text, som är skriven för länge sedan, kan vara mycket givande, skriver Magnus Dahlerus, konstnärlig ledare för Teater Blanca.
I de uppsättningar jag deltagit i, som regissör på Teater Blanca, har kreativiteten fått bränsle av att vi kunnat se nutiden i texter som är skrivna för flera hundra år sedan, skriver Magnus Dahlerus, konstnärlig ledare för Teater Blanca. Bilden är från deras uppsättning Råttfångaren.
Foto: Hans E Ericson
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När Alexander Mörk-Eidem satte upp En midsommarnattsdröm, på stadsteatern i Stockholm för några år sedan, utspelades handlingen i en värmländsk folkpark på 1960-talet, i Olav Myrtvedts scenografi.
Det var en genial idé, som skapade en mycket gynnsam miljö för William Shakespeares gamla text.
Det var en mycket inspirerande föreställning, med kreativa idéer som gjorde dramat både underhållande och tänkvärt. Antagligen kom uppsättningen ursprungsversionen nära, så som den måste ha upplevts. Jag tänker till exempel på att häcklandet av Ovidius Pyramus och Thisbe.
Det hade antagligen större genomslagskraft på 1500-talet, men i och med att Mörk-Eidem döper om skådespelarna i det drama, som pågår i dramat, till namn på våra mest omtalade skådespelare så blev det inslaget tydligare på fler plan.
Det finns ett antal pjäser som ständigt återkommer till teaterscenen. Skulle man försöka göra dem lika varje gång så skulle det bli riktigt tråkigt, stelt och dött. Det skulle dessutom innebära en teater som inte speglade sin samtids idéer. Det tror jag inte att någon skulle vara intresserad av.
Så som Sterner skriver förefaller han vara ute efter ett teatralt gestaltande, en upprepning av förlegade former, en banalisering och förstelning av teatern. Hur det exakt är i Operans värld vill jag däremot låta vara osagt, den följer jag mycket sporadiskt.
Men jag tror att mycket få konstnärer är roade av att syssla med att efterlikna något som redan varit.
I de uppsättningar jag deltagit i, som regissör på Teater Blanca, har kreativiteten fått bränsle av att vi kunnat se nutiden i texter som är skrivna för flera hundra år sedan.
På den punkten tror jag inte att vi skiljer oss åt från andra teateraktörer. Den omvälvande tidsresa det innebär för en ensemble, att ge sig i kast med en gammal text, har vi velat bjuda vår publik på.
Att generellt kalla en sådan process för att modernisera, är oförståelse, för metamorfosens verkliga natur.
Att se sin samtid genom en text, som är skriven för länge sedan, kan vara mycket givande, ytterligare ett bra exempel på det är Birgitta Englins Elektra. Med den uppsättningen skapade regissören en sådan närhet till antiken att den blev levande igen, i vår vardag.