Tisdagen den 12 februari hade Expressen en debattartikel av Östeuropaexperten Kjell Albin Abrahamson. Han hade just fått veta att deckarförfattaren Maj Sjöwall erhållit Jan Myrdals Lenin-pris om 100 000 kr. Hon hade bara tackat och tagit emot. Abrahamson fann det ”vämjeligt”. Visste hon då inte att detta pris var blodspengar, utdelade som en hyllning till en av historiens värsta massmördare? Hade hon inte lärt sig något av de fakta som framkommit efter Sovjetunionens fall?
Eftersom vi lever i ett fritt land kan ingen hindra Jan Myrdal eller hans förmögne vän inom Varbergsnomenklaturan att göra vad de vill med sina miljoner. Men detta namn på priset, utdelat i vårt skonade land, väcker förvåning, för att inte säga ilska, i omvärlden. Till mottagarna av Leninpriset från senare år hör Mattias Gardell, Maj Wechselmann och Roy Andersson. De må vara än så framstående inom sina vetenskapliga och konstnärliga verksamheter. Men som mottagare av Leninpriset, är de värda vårt förakt. Ett ”nej tack” hade varit det enda hedervärda, skriver Abrahamson. Jag instämmer.
Jag har erinrat mig en bok som jag i höstas hade förmånen få anmäla i UNT och då tilldelade en superkaja. Den hette ”I Stalins våld” och var frukten av ett samarbete mellan Jan-Åke Lindahl och Francesco Kovács. Kovács har suttit i sovjetiskt läger men med nöd och näppe lyckats undkomma. Fortfarande vid 83 års ålder far han runt i skolorna och berättar om sina erfarenheter. Under hela sin Uppsalatid har han försörjt sig på eget arbete. Men även hans upplysande verksamhet kräver pengar. Han skulle vara tacksam för en liten del av det som nu kommer de så kallade Leninpristagarna till del.