Tidigt i den svenska poetry slam-historien hördes det röster som dömde ut denna form av estradpoesi. Man menade att poeterna var narcissister som bara suktade efter rampljuset. Det var förflugna ord, av några svåra bokpoeter, som kunde höras lite i förbifarten. Nu höjer också fristadsförfattaren Anisur Rahman sin röst (i UNT 3/11) mot Poetry slam.
Då som nu anar jag en rädsla och okunskap om traditionen. Rädsla kanske mest för att rörelsen skapar resultat i form av publik. Vad försvarar en verksamhet med små upplagor och svårläst poesi gentemot lättillgänglig dikt som lockar publik? Det i ett samhälle som kräver effektivitet. Rahmans variant är att han försöker torgföra ståndpunkten att det finns universellt äkta poesi och sanna poeter.
Poetry slams styrka är att den har lyckats samla mycket publik till uppläsningarna. Den har också kunnat ge rastlösa poesiälskare, som förgäves sökt efter mening i det moderna, en poesi som starkt kommunicerar. Jag menar att företeelsen är en direkt reaktion på den språkligt svåra poesin. Slam har givit sina deltagare den känsla av sammanhang och mening som delar av bokpoesin inte är intresserad av. Det är dessutom en demokratisk rörelse. Den erbjuder alla som skrivit något att läsa upp sina alster för en publik.
Äkthet eller oäkthet är inte användbara begrepp när man bedömer poesi i ett samhälle där konsten är fri. Och föreställningen om att vissa är sanna poeter, och att andra skulle vara osanna, är en förlegad romantisk uppfattning som modernismen tog död på.
Nej Rahman, poetry slam dödar inte poeter, tvärt om, rörelsen har fött fram en brokig skara nya diktare. De kan man tycka vad man vill om. Ofta har det slagit mig att etablerade poeter tyckt att de till viss del varit obekväma, för att de för fram något som känns främmande och nytt och att de ofta har populärkulturella referenser.
Om poetry slam var den enda poesin som fanns kunde man förstå Rahmans klagan. Men att han dömer ut en del av ett rikt poesiklimat känns bara dumt.
När Rahman generaliserande beklagar dikternas kvalitet och kallar poeterna, som står på scenen, desorienterade, vilsna och oäkta – med utgångspunkten att den stora poesin kräver ett annat känsloläge – blir man förundrad. Egentligen, har han med det, bara beskrivit ett utanförskap: en kvalitet som tyckts vara en god förutsättning för att god poesi ska uppstå.
Vad tycker du?
Läs och kommentera debattartiklarna på unt.se/kulturdebatt