DEBATT: Nej, historien tog inte slut när muren föll

Det är 20 år sedan den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama i en essä i tidskriften The National Interest förkunnade att historien var slut. Det var året som Berlinmuren föll. Kommunismens nederlag visade att den liberala demokratin och marknadsekonomin var optimala system och världen skulle konvergera mot detta. Det går inte att förena auktoritärt styre och ekonomisk-teknisk utveckling. Denna tes har haft ett stort inflytande på Västs policy gentemot Kina. Bäst var att förvandla genom att handla. Om man integrerade Kina i världsekonomin skulle demokratin liksom komma på köpet. En annan slutsats av kommunismens och centralplaneringens kollaps var att de som inte vill hamna på efterkälken bör skynda sig att anamma den anglosaxiska varianten av kapitalism med dess lätta reglering av marknaden och skepsis mot statlig inblandning i ekonomin.

Två decennier senare bevittnar vi inte historiens slut utan slutet på historiens slut. Det är något som inte stämmer med tesen. Den kinesiska regimen visar inga tecken på den kollaps som Fukuyama föreskriver. Landets ekonomi och globala inflytande växer och det är dags att fråga sig vem som integrerar vem. I stället har USA råkat i en kris som blottat grundläggande problem med dess ekonomiska modell och det politiska systemets förmåga att hantera den.

Efter andra världskriget var USA "the empire of production", för att tala med historikern Charles Maier. Det var världens verkstad. Men de senaste decennierna har USA förvandlats till "the empire of consumption" och alltmer konsumerat importerade varor för lånade pengar. Efterfrågan har hållits uppe genom att hushållen slutat spara och skuldsatt sig. Även sedan USA tagit sig ur lågkonjunkturen är det osannolikt att det åter blir världsekonomins motor. Hushållen måste få ordning på sina finanser och det måste den amerikanska staten också. Förskjutningen av världens tyngdpunkt mot Asien ser ut att gå fortare än väntat.

Inblick i hur efterkrigstiden tett sig ur ett asiatiskt perspektiv får man i The miracle. The epic story of Asia's quest for wealth (Harper, 2009) av Time-korrespondenten Michael Schuman. Han är skeptisk till att det skulle finnas en asiatisk modell, eftersom länderna valt olika strategier. En del, som Japan och Sydkorea, har skyddat sina företag från konkurrens på hemmamarknaden, medan Singapore och Kina attraherat utländska företag med låga löner och utsatt de inhemska företagen för konkurrens. I stället för att ta värvning i ett teoretiskt skyttegravskrig berättar Schuman om människorna bakom Asiens uppstigande - företagsledare, politiker, påtagligt mer sällan ekonomer. Det är kanske inte en modell han tecknar men en gemensam nämnare av stor vikt träder i alla fall fram: de drivande personer vi möter är patrioter som vill göra en insats för sitt land.

Har Asiens mirakel skett på USA:s bekostnad... När Schuman besöker USA:s industriella spökstäder undrar han om det inte är så. Han svarar slutligen nej, men mest för att han verkar rädd för att få smäll på fingrarna av den ideologiska frihandelslinjalen. Men det kan ju vara så att det som varit bra för företagen inte varit bra för USA. Att förlora makt är en svår sak för en nation, och den kan leda till jakt på både faktiskt ansvariga och syndabockar. Det går att formulera en politiskt effektiv berättelse om hur företagen sålde ut Amerika genom att flytta produktionen till Asien.

Militärt kommer USA att förbli överlägset, men av politiska och ekonomiska skäl blir det allt svårare att använda sådana medel. Historikern Andrew J Bacevich hävdar i The limits of power. The end of American exceptionalism (Holt, 2009) att USA inte behöver en större armé utan en mindre utrikespolitik. Vietnamveteranen Bacevich - vars son också valde den militära banan och dog i Irak 2007 - anser att USA efter kalla krigets slut gripits av storhetsvansinne och fått för sig att amerikanska värderingar är giltiga överallt. I realiteten har USA små möjligheter att påverka attityderna inom till exempel den muslimska världen. Man måste låta muslimer själva göra sina erfarenheter och upptäcka vad politisk islam leder till.

En bok som också bearbetar den amerikanska styrkeförlusten är Fareed Zakarias The post-american world and the rise of the rest (2009, Penguin) som kombinerar realism med peptalk. USA måste inse att man inte kan kontrollera världen, men post-amerikansk betyder inte anti-amerikansk. Det är inte USA som stagnerar utan The rest som rycker fram och blir ekonomiskt dominerande i kraft av sina stora befolkningar. Även i en mångpolig värld kan USA behålla en särställning, hävdar Zakaria, eftersom det har bättre relationer till alla andra stormakter än vad dessa har med varandra. Dessutom kommer världen att gå "Amerikas väg", för det finns inte så många sätt att vara modern på. Världens länder blir alltmer öppna och demokratiska. Vill de dessutom bli innovativa måste de ta efter den amerikanska individualismen med dess bristande respekt för auktoriteter.

Om det bara finns ett sätt att vara modern på innebär maktförskjutningen till Asien inte en så dramatisk förändring. Världen fortsätter att integreras och präglas av en global kultur med dialekter. Väst är då mer modernt än kulturspecifikt. Finns det andra sätt att vara modern på står vi inför konkurrens och rivalitet mellan regioner och varianter av kapitalism. Jag lutar åt det senare. Det mesta tyder på att det är en divergens, inte en konvergens som väntar. Det är mer historiens återkomst än dess slut vi ska förbereda oss på.

Kay Glans
Frilansskribent och verksam vid forskarnätverket Glasshouse Forum

Debatt: Nej, historien tog inte slut när muren föll

KULTURDEBATT. Efter kommunismens nederlag talades det om att den västerländska demokratimodellen skulle spridas över världen. I stället sker nu en maktförskjutning till Asien, konstaterar Kay Glans i den första av två artiklar om idéutvecklingen 20 år efter Berlinmurens fall.