Monumentalitet och skandal
DEBATT. Låt kreativiteten blomma i Blåsenhus, skriver Lars Lambert i ett debattinlägg.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I förra seklets början, för jämnt hundra år sen, tillkom i universitetets omedelbara närhet det första skandalhuset, beställt av en grosshandlare i Stockholm. Den voluminösa kolossen i fem våningar, tjugotvå meter hög och femtiofem meter lång, tornade upp sig utan hänsyn till omgivningen. Skandalen bestod i att det nya universitetshuset överskuggades och förlorade en del av sin monumentalitet. En motion väcktes i stadsfullmäktige om "vanprydande hus i Uppsala". Det var inget större fel på huset, men det befann sig på fel plats. Uppseendeväckande var att byggnadsnämnden inte reagerat. Men det var varken första eller sista gången.
Vid seklets mitt revs det gamla Scheelehuset vid Stora torget för att ge plats åt det nya Tempohuset, ett varuhus inklätt i ett reklamhölje i form av en tårtpappersfasad av betong som rimmade illa med den övriga bebyggelsen kring torget. Enligt Åhlén&Holms planer skulle den fungera som skylt och varumärke, lätt igenkännlig från stad till stad. Allmänhet och ansvariga politiker chockades. Återigen framkom att byggnadsnämndens ledamöter inte lyckats tillgodogöra sig ritningarna. Konsthistorieprofessorn Gregor Paulsson kallade Backström & Reinius skapelse "haderianarkitektur" efter den aktuella Snoddaslåten. Återigen ett skandalhus på fel plats. Diskussionens vågor svallade i ett halvår. Föreningen Vårda Uppsala bildades.
Kanske är det den vanliga gången. Önskemål framställs av byggherrar, myndigheter utreder och remitterar, beslut fattas i slutna rum utan någon större ambition att informera allmänheten. Ingen debatt uppstår förrän i elfte timmen när någon vaksam medborgare reagerar och slår larm. När det gäller ett stadsrum som vi delar, därtill en oskattbar miljö som hotas, är det en angelägenhet för alla. Här handlar det dessutom om ett stadsparti med byggnader som präglat Uppsala och gett det dess identitet. En plats med historiska anor som ställer krav.
När Slottet, Linnéanum i Botan eller Carolina koncipierades på 1500-, 1600- 1700- och 1800-tal var endast det bästa gott nog.
Gustav Vasa anlitade slottsbyggmästaren Påvel Schütz för befästningen på Kasåsen efter modern italiensk fortifikationsmodell. Sonen Johan III, som hade ambitionen att bygga ett fullfjädrat renässansslott, rekryterade konstnärliga ledare utifrån Europa. Vid återuppbyggnaden efter stadsbranden 1702 var det naturligt att uppdraget anförtroddes landets främste arkitekt, Carl Hårleman.
När Gustav III skänkte slottsträdgården till universitetet som ny botanisk trädgård och dessutom ville uppföra ett äreminne till detta års jubilar, Carl von Linné, städslade han inte någon lokal byggmästare. Med hjälp av Tempelman, landets förste arkitekturprofessor, och Desprez, den franske gunstlingen, lanserade han den för tiden moderna nyantiken i Linnéanum.
Sedan Karl XIV Johan pekat ut platsen på Drottninggatans krön fick den förgrämde hovintendenten Carl Fredrik Sundvall äntligen tillfälle att utföra sitt livs uppdrag när han ritade Carolina Rediviva. Tillbyggnaderna under 1900-talet har signerats av förnämliga arkitekter som Axel Anderberg och Peter Celsing.
När ett nytt universitetshus skulle byggas vid 400-årsjubileet 1877 var det naturligt att anordna en tävling, som vanns av H T Holmgren och Uppsala begåvades med ett av den svenska 1800-talsarkitekturens betydande verk.
För angränsande institutionsbyggnader som Fysikum och Kemikum vid Engelska parken, vårt första campusområde, hade universitetet insikten eller turen att vid sekelskiftet 1900 satsa på den duglige och flyhänte men tidigt bortgångne Ture Stenberg, som i förbifarten hann förse det borgerliga Uppsala med en rad byggnader som Uplandsbanken vid torget, Saluhallen, Spritbolaget och Hotell Hörnan.
Vad finns det för anledning att i denna tid inte se till att få en lösning i paritet med de tidigare? Varför ska vår tid inför eftervärlden skämma ut sig med något mediokert istället för något representativt? Eller har det mediokra och ordinära blivit det representativa?
I en nyligen ventilerad avhandling, Föreställningar om den urbana världen, diskuterar Henrik Widmark identitetsaspekter i den svenska stadsbilden utifrån exemplet Helsingborg. Hur konstrueras stadsidentiteten? Vilka är aktörerna? Vilken roll spelar minne och historia - framtid och förväntningar? I Helsingborg fanns från 1916 en estetisk nämnd, vars uppgift var att "tillvarata stadens skönhetsvärden och skydda de historiskt viktiga byggnaderna och monumenten". Till nämnden rekryterades intendenten vid Nationalmuseum, Gregor Paulsson, sedermera konstprofessor i Uppsala.
Kanske skulle Uppsala behöva ett skönhetsråd som kunde värna om stadens viktiga värden och fundera på vad som utgör stadens identitet. Tanklösa, kostsamma och irreparabla ingrepp i de historiska miljöerna kan lätt förskingra det kulturella kapital som på sikt kanske är en av stadens stora tillgångar.
Sedan ett par år kan man få en känsla av att Uppsalas stadsidentitet håller på att avlövas. Stat, kyrka och universitet försvinner från stadskärnan. Vasaslottet befolkas av privata företag. Kyrkan utrymmer centrala lokaler kring domen och flyttar till stadens utkanter. Universitetet verkar befinna sig i en permanent flyttkarusell. Den fåkunnige frågar sig vad alla dessa ombyggnader och omdispositioner kostar i pengar och mänsklig energi och i vad mån forskning och undervisning blir lidande. Akademiska hus jagar institutionerna med de accelererande hyrornas blåslampa. De statliga pengarna går rundgång. Fastighetsverkets flagga fladdrar i triumf från Dekanhuset.
Här handlar det inte om ett nej till utveckling eller förnyelse, men den måste ske med eftertanke, klokhet och djärvhet. En miljö som byggts med engagemang och kompetens under århundraden kan raseras i en handvändning genom obetänksamhet och ovarsamhet som när man tappar en antik vas i golvet. Det finns i dag en tendens att bortse från estetiska värden till förmån för det kvantifierbara som våningshöjder, kvadratmeter lokalyta och potentiella hyresintäkter. Kanske är det i detta fall mjukvaran som på sikt är hårdvaluta. Det talas idag mycket om kreativa rum, inte minst i campussammanhang. Låt detta Blomsterkungens år kreativiteten blomma i Blåsenhus!