"Bli som vi eller flytta tillbaka". Så har en dansk politiker nyligen sagt, berättade Erik Ullenhag, ur kritisk synvinkel, på ett seminarium.
Det började i Bayern, sedan gick det vidare med den engelska premiärministern, den franska presidenten och den tyska förbundskanslern. ”Multikulti är död” förklarar den ena efter den andra. Men vad är det de egentligen vill säga?
Om historien har visat att multikulti är död och att ett land ska ha en enhetlig kultur måste ju engelsmän, fransmän och tyskar be alla folk, som de inte anpassade sig till, om ursäkt. Engelsmän, till exempel, måste börja bli maorier i Nya Zeeland, aboriginer i Australien, buschmän in Afrika och så vidare.
Är det så de menar? Uppenbarligen inte. Så vad menar de egentligen?
Ja, de menar antagligen: Vår kultur är bättre än era. Ni som kommer hit har ingenting att tillföra oss utan skapar endast problem. Därför är det nog bäst att ni börjar anpassa er till oss och blir som vi. Ungefär som Erik Ullenhags kollega har sagt.
Så snart det rör sig om invandrare handlar debatten om hedersmordskultur, tvångsgifte, könsstympning, bidragsberoende och bidragsfusk, kort om elände och åter elände. Underförstått är att den svenska kulturen i grunden är en problemfri kultur och att de nyss tillkomna tendenserna inte har något att tillföra.
Men man kan se på saken på ett annat sätt.
Medan ett land och ett folk rör sig framåt gör man en mängd val och skapar ett samhällskick med ett antal institutioner och lagar som visar framåt. Under resans gång går naturligtvis det ena och det andra förlorat. Ett annat land gör andra val och behåller en del av det som i det första landet har förlorats. Beroende på natur, kultur, tron och dylikt kan dessa moment leda till nya, häpnadsväckande resultat som det första landet inte hade kunnat föreställa sig... När dessa två kulturer möts uppstår ett spänningsfält där de båda kan lära från varandra, berika varandra och njuta av varandra.
Med andra ord: De olika moment som olika länder och kulturer plockar upp på sin väg och utvecklar, leder till en mångfald som befruktar och berikar varandra.
Hur är det i Sverige? Tror man alla undergångens kassandrarop så finns i dagens Sverige en mängd grupper som vill införa sharialagarna, och de kommer snart att lyckas om vi inte stävjar dem nu. Sannolikt finns sådana grupper och visst bör de bekämpas. Men är det detta som multikulturalismen i det här landet hittills har handlat om?
När jag jämför dagens Uppsala med staden som tog emot mig för drygt tjugo år sedan kan jag inte låta bli att förvånas över hur blinda olyckskorparna är! Så mycket liv, öppenhet, glädje och möten som finns i dagens Uppsala var otänkbart under nittiotalet.
Varje år skrivs ett stort antal böcker på andra språk i Sverige. I Uppsala finns det flera icke-svenska filmfestivaler varje år. Det finns musikgrupper som skapar musik som ligger i frontlinjen för sina hemländers skapelser. Facit: att skapa ett homogent samhälle är varken möjligt eller eftersträvansvärt.