När Olof Palme mördades i februari 1986 arbetade jag på Bonniers förlag på Sveavägen – knappt hundra meter från mordplatsen. Jag gick förbi den på väg till och från redaktionen, först polisens avspärrning, där någon om morgonen lagt en bukett röda rosor på is och slask. Senare samma dag låg där ett knippe till. Och bara några timmar senare hade blombuketterna börjat växa till ett berg. Människor stod vid avspärrningen och grät öppet. Jag tror det var första gången på länge man såg den sortens offentliga, kollektiva sorgeyttringar i Sverige. En del uppfattade det som obehagligt, men sedan har det blivit som en del av en sorts offentlig etikett.
Samma vår följde Tjernobylkatastrofen, tre år senare inte bara Berlinmurens fall utan även fatwan mot Salman Rushdie. Världen förändrades mycket snabbt och det tycks fortfarande vara frestande att se Olof Palmes död som en vattendelare mellan två olika Sverige, så som Daniel Suhonen gör i Expressen (23/2). Före mordet på Palme en socialdemokrati som stod för sina värderingar, efter hans död en tilltagande otydlighet. ”Mordet på Palme innebar slutet för ett självständigt socialdemokratiskt tänkande. Den ersattes inte av någon ny socialdemokratisk idé, utan bara av en anpassning till nyliberalismen”, skriver Suhonen. Även om han värjer sig för att utse Palme till ”en Messias” är det tydligt att han vill se honom som den siste tydlige försvaren av den socialdemokratiska välfärdsstaten. Själv tror jag det leder fel att knyta en idé om en samhällslösning till en enda person – särskilt inte som socialdemokratiska partier världen över haft samma problem med ideologisk kurs, fördelningspolitik och medlemsantal.
På en annan punkt tror jag Suhonen har helt rätt. Han skriver:
”Från officiellt socialdemokratiskt håll lyfter man ofta fram hatet mot Palme som person som bakgrund till mordet. Men man glömmer att tala om hatets grund. Palmes person var självklart bidragande, inte minst hans hätskhet. Men det var den politik Palme stod för som hatet riktade sig mot.”
En provokativ persona och en politiker som genom sin skicklighet gav tyngd åt socialdemokratisk politik. Båda faktorerna stod i centrum för det som redan då beryktade ”Palmehatet”. Vi som var med minns hur kompakt det var; alla möjliga grundlösa rykten sjösattes i utkanten av de etablerade medierna, lite för regelbundet för att bara vara skvaller. Det spreds påhitt om psykiska problem och sejourer på Beckomberga (där han hälsade på sin mor) och om hemliga kontakter med KGB. Det rörde sig om en riktad kampanj som ofta tog sin början i grupperingar med historiska kopplingar till extremhögern.
Från vänster talades det under samma tid om socialdemokratins och Palmes ”svek” – en tankefigur som först dök upp i svensk politik redan vid partisplittringen 1917, när brytningen stod klar mellan leninistiska socialister och demokratiska. Den idén om ett ”svek” var vänsterns huvudsakliga argument också mot Palme.
Under de senaste fem åren har vi fått flera vältecknade porträtt av politikern och människan Olof Palme, från Henrik Berggrens biografi till Maud Nycanders och Kristina Lindströms TV- dokumentär. Ännu skaver bilden av Palme och en del kritiserar hur tonvikten i porträttet placeras. För lite eller för mycket av svenska vapenaffärer, fel perspektiv på Geijeraffären eller på IB-skandalen?
Det är svårt att ta till sig det sammansatta och motsägelsefulla i den politik som faktiskt fördes. Det är frestande att renodla. Men någon helt entydig bild av politikern Palme kommer vi inte att kunna slå fast, lika lite som av Sverige under de år han var statsminister eller oppositionsledare. Den bild som däremot träder fram ur alla tillbakablickar är till sist den av en politiker som blixtsnabbt kunde finna en retorisk turnering av ett problem eller en anklagelse. Politik, särskilt för de som innehar makten, är alltid en steppdans på glidande underlag och Palme var bättre än alla andra på att genast finna nytt fotfäste. Retoriskt finns det ingen svensk politiker som kommer i närheten. Lyssna till exempel på hans tal från 1965 om rasismen i samhället, samplat av Latin Kings i deras låt ”fördomar”. Det finns idag ingen svensk politiker som så rakt vågar ta sig an de stora orden, ingen som vågar kalla totalitära makthavare för ”satans mördare” (Francos Spanien) eller ”diktaturens kreatur” (Kommunistpartiet i Tjeckoslovakien).
Men låt oss återvända till tanken om Palmehatets grund.
Man hisnar vid tanken på vilka former detta politiska hat hade tagit sig idag, med tillgång till sociala medier och den medvetna desinformation och ryktesspridning som pågår där dygnet runt, sjösatt av extremgrupper såväl som av staters säkerhetstjänster.
Såvitt jag vet har ingen ännu öppet påpekat att de politiska mord som utfört i Norden i modern tid har varit på socialdemokrater och andra som uppfattas som ”till vänster”. Förutom Palmemordet naturligtvis Anna Lindh – och Breiviks massaker på vad han förmodligen korrekt urskilde som framtidens norska, socialdemokratiska politikergeneration. Det är nödvändigt att påminna sig hur hans massmord applåderades på svenska, högerextrema sidor. Hans tilltänkta offer var framförallt Gro Harlem Brundtland, som dock rest hem. Det är så det djupa sossehatet ser ut och det har rötter hos den besvikna samhälls-”elit” som till viss del fick stiga åt sidan i samband med det liberala/socialdemokratiska maktövertagandet under tjugo- och trettiotal. Sedan dess har retoriken om uppkomlingar, medelmåttor och ”förrädare” odlats, oftast i tysthet och i subkulturer, ibland öppet – som åren före mordet på Palme. Återigen: det finns ett samband mellan hatspråk och våldets praktik.
I sin stora roman om Kennedymordet, ”Vågen”, lyfter den amerikanske författaren Don DeLillo på ett lysande sätt perspektivet från frågan om mordet utfördes av en ”ensam galning” eller en ”konspiration”. Lee Harvey Oswald sköt förmodligen Kennedy och Christer Pettersson framstår som trolig gärningsman i februari 1986. Men kring dem fanns ett samhällsklimat av konspirationsteorier, skickligt sjösatta rykten, gamla eliter som såg sin makt kringskäras och det ständigt upprepade ”nu har det gått för långt”. Jag tror att den lärdom vi ska dra är att vi bör lyfta blicken från Sveavägen för trettio år sedan och se hur hatretorikens mekanismer ser ut idag. Dess resultat brukar bli detsamma.