I söndagens DN går skribenten Lena Andersson till attack mot de som skriver om tiggarnas förnedrande situation. Vem har rätt att kalla dem för offer, bara för att de lever på ett lite annorlunda sätt? Skribenterna borde i stället ifrågasätta sig själva och sina sätt att leva och tjäna pengar, menar hon.
”Förklara för dem hur liten din lust är att springa i deras köpcentrums ekorrhjul och leva deras liv av löneslaveri, jämställdhetsplaner, tomhet och leda”, skriver hon kladdigt intimiserande till tiggarna. Ja, till tiggarna. Hela texten är utformad som ett brev i vilket hon förklarar för dem hur de ska tänka, uttrycka sig, bete sig. När exotismen slår i taken kallar hon tiggarens utsträckta hand för ett ”andligt erbjudande”.
Jag antar att vi ska förhålla oss likadant till de utförsäkrade, de arbetslösa, missbrukarna, de prostituerade (är deras sålda kroppar också andliga erbjudanden?). Vem har rätt att kalla de här människorna fattiga, utslagna och utnyttjade? De kanske bara vill leva så. Luften är fri.
I stället för att förment skriva om deras eländiga situation borde var och en ägna sin tid åt att granska sig själv och sitt inre liv. Så ser den strukturblinda, individbesatta liberalismen ut i det reaktionäras skrattspegel.