"Leve den litterära pluralismen!"
DEBATT. Det finns en litterär likriktning i Sverige som kan jämföras med de gamla Sovjetstaternas, skriver Bo Gustavsson.
Bo Gustavsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Orsaken är nog svenskarnas förvridna syn på demokrati som ett system för liktänkande. Vi svenskar är världsmästare på att tänka lika i de flesta frågor inklusive kulturfrågor. Därför finns det heller inget levande debattklimat här i landet eftersom den genuina debatten bygger på en mångfald av olika åsikter och tankar som har lika stort berättigande och där ingen åsikt bestämmer agendan för vad som är rätt eller fel, sant eller osant. Men i Sverige tänker man fritt och demokratiskt när man tänker lika. Och de som tänker allra mest lika och tvärsäkert är de litterära skolbildningar som uppstått alltsedan fyrtiotalisternas tid.
På 60-talet skulle alla författare skriva politiskt och den som inte gjorde så blev utfrusen ur det offentliga rummet. Det drabbade bland andra Tomas Tranströmer som utsattes för en veritabel hetskampanj från vissa tongivande kritiker. På 80-talet var det postmodernismen som gällde och nåde den författare som bröt mot den doktrinen i sitt skrivande eller tänkande. Senare skulle alla vara kvinnliga poeter för att alls kunna ha minsta chans till uppmärksamhet på kultursidorna eller i förlagens redaktionsrum. Många svenska poeter funderade nog då allvarligt på könsbyte. Det senaste decenniet har språkmaterialisterna kring tidskriften OEI haft maktmonopol på svenskt poesiskrivande vilket naturligtvis lett till utarmning och idétorka.
Det jag saknar är en litterär pluralism där många olika skolor och estetiska teorier tillåts verka samtidigt på många olika fora. Då kanske vi skulle kunna få ett vitalare kulturliv här i landet så att ett öppet debattklimat fick ersätta revirtänkande och klickbildningar. Svenskt offentligt kulturliv verkar inte ha blivit vuxet utan befinner sig fortfarande på ett juvenilt stadium av vi och dom-tänkande. Även länders kulturliv måste utvecklas för att nå mognad. Ett tecken på mognad är graden av oliktänkande som tillåts i ett visst samhälle. Ändå arbetar de flesta kulturarbetare här i landet oförtrutet vidare med sina projekt utan att bry sig så mycket om tuppfäktningen på den så kallade mediascenen. Dessa den tysta majoriteten representerar hoppet och mångfalden i svenskt kulturliv. Den mediala uppståndelsen kring trendyttringar utgör en vrångbild av skapandets villkor. Det sorgliga är att denna vrångbild får gälla för sanningen i de flestas ögon.
Pluralismen är enda sättet att få slut på likriktningen i svenskt kulturliv men då måste redaktörer på tidningar och förlag ta sitt ansvar och inte alltid göra det mest trendiga till ett absolut kvalitetskriterium. God litteratur kräver många olika slags röster och språk för att kunna leva och utvecklas. Totalitära skolbildningar driver alltid litteraturen in i en återvändsgränd där en anda av trångsynthet och självguderi råder. Det som saknas i dagens Sverige är en atmosfär av fri kreativitet och mångfald på det litterära området, med andra ord en pluralism som är sant demokratisk.
Kan vi i Sverige någonsin nå fram till en sådan litterär pluralism? Det fordrar i så fall att vi tänker mot vår nedärvda syn på demokrati och kultur som en tävling i att till varje pris tänka och skapa lika för att visa att vi minsann är världens mest jämlika folk. Jämlikhetstanken har varit förödande för svenskt kulturliv och när denna tanke utnyttjas för egna syften av olika klickbildningar får den katastrofala följder. Som bekant är somliga mer jämlika än andra, speciellt de som tänker lika i namn av den nya sanna litteratur som de själva skapar. Och somliga sanningar är ju sannare än andra, speciellt de sanningar som också är nya. Orwell skulle nog ha material till en uppföljare av Djurfarmen om han levat i dagens Sverige.
Är Sverige för litet för att tolerera litterär pluralism? Jag vägrar tro det även om det senaste halvseklets historia med olika grupperingars hegemoni inger föga hopp. För att det ska kunna uppstå en kultur värd namnet här i landet krävs det mycket medvetenhet och inte minst mod av makthavare på alla nivåer på det kulturella fältet. Problemet i Sverige är inte att litteraturen marginaliserats eller att poesin dödförklaras (det har den alltid gjorts!). Förresten tvivlar jag på påståendet att litteraturen är marginaliserad i dagens samhälle med tanke på att folk köper och läser böcker som aldrig förr och att författare välkomnas överallt som föreläsare på företag och institutioner. Däremot är det ett problem att ett gäng litterater tillåts ta patent på vad god litteratur är. Det handlar med andra ord om bristen på pluralism, inget annat. Språkmaterialisterna får gärna hålla till i sin lekstuga så länge som de inte framställer sina egna alster som Sveriges enda giltiga kulturyttring. Ett kulturliv som styrs av en enda doktrin är ett dött kulturliv. Jag vill verka för ett levande pluralistiskt Sverige på kulturens område och det gör jag genom att arbeta vidare på mina författarprojekt samtidigt som jag hopas på ett debattklimat där många olika idéer och tankar får komma till tals. Hoppas kan man ju!