Allt är kulturjournalisternas fel, igen. När kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni lyfter den viktiga frågan om att ”Kulturvärlden är präglad av en stor manlig dominans” i en debattartikel (Dagens Nyheter 10/3) så väljer de att först skylla på ... kulturjournalisterna. Ja, vilka annars? Det är ju bara ett par månader sedan kulturministern påstod att kulturjournalistiken utestänger folk – och lät antyda att den bär skulden för att näringslivet inte vill sponsra kulturen (SR Kulturnytt, 20/1).
Nu får vi veta att kulturjournalisterna bär skuld till den bristande jämställdheten. Jo, för ”många kulturredaktioner leds av män” (fastän färsk statistik
visar att 7 av 10 kulturchefer är kvinnor, se Journalisten nr 3/2011). Adelsohn Liljeroth och Sabuni har även tittat under rubriken ”aktuella böcker” på en stor kultursida på nätet (fastän någon sådan rubrik inte finns på de stora dagstidningarnas kultursidor). De har också, vid något tillfälle, funnit att ”på en stor dagstidnings kultursida på webben är det idel män i de fyra första artiklarna”. Man anar att det inte är var dag de två ministrarna surfar in på dagstidningarnas kultursidor.
Jag påstår inte att kulturjournalistiken är jämställd. I flera avseenden är den inte det, och detta är naturligtvis något kulturjournalister bör vara vaksamma på. För ett år sedan räknade vi 365 litteraturrecensioner i UNT under 2009 och fann att två tredjedelar rörde böcker av manliga författare. (Tips till kulturministern: med hjälp av digitala textarkiv kan man lätt se över större artikelmängder än fyra stycken).
Men jag är inte så fåfäng att jag tror att kultursidorna avgör hur hela Sveriges kulturliv ser ut; vilka böcker som ges ut, hur teatrarna besätter sina roller, vad museerna visar eller vilka som antas till viktiga utbildningar och stipendieprogram.
Och jag skulle bra gärna vilja veta varför kulturministern envisas med att bryta mot principen att statsmakten inte bör tillrättavisa tidningar. Som Håkan Lindgren påpekade i en kommentar (UNT 25/1) har det sällan saknats följdfrågor så mycket som när Adelsohn Liljeroth skulle förklara vad hon menade med att kulturjournalistiken är ”exkluderande”. Hon ”vet att många tycker” att det är så, sa hon. Men hur ”vet” hon? Vilka är dessa ”många”? På vilket sätt utestängs de? Hur rimmar hennes oro för att folk ska känna sig delaktiga med avskaffandet av fri entré på museerna och det indragna stödet till En bok för alla?
De frågorna väntar fortfarande på svar.
Det som oroar mig mest är ändå detta: hur kan kulturministern och jämställdhetsministern ha ett så slarvigt förhållningssätt till en så viktig fråga som jämställdheten? Varför har de bara märkliga ”stickprov” att komma med? Varför talar de inledningsvis om hur svårt kvinnliga författare och skådespelare har att hävda sig, när det sedan visar sig att deras extra satsning på jämställdheten bara gäller museerna, musiken och filmen (det vill säga manusförfattare, regissörer och producenter)? Varför förklarar de inte varför de prioriterar just dessa områden?
Missförstå mig inte: jag tror att dessa satsningar är av godo. Jämställdhetsarbetet går trögt inom film, musik och på vissa museer, precis som genusvetaren Vanja Hermele har påpekat (DN 11/3). Att sedan 17,5 miljoner under tre år inte ens är en promille av kulturbudgeten och att den årliga summan 5,8 miljoner därmed inte ens räcker till en långfilm är som det är, man kan alltid ropa efter mer.
Kulturministerns och jämställdhetsministerns ofokuserade och illa underbyggda framställning får mig dock att bli än mer undrande än tidigare över hur det egentligen är ställt på kulturdepartementet. Varför skriver de att man ”bara kan spekulera i” vad den manliga dominansen i kulturvärlden beror på? Nog ska man vara vaksam på alltför säkra svar, och nog finns det brister i genusforskningen precis som i annan forskning, men man måste väl tro att ministrarna grundar sin politik på annat än fria spekulationer? Eller?