Man blir naturligtvis inte en sämre skribent för att man testar ett dygn i Big Brother-huset: om man är en bra eller dålig skribent beror helt på vad man skriver när man klivit upp ur jacuzzin. När det gäller kultursidesartiklar kan jag ibland vara en obotlig optimist: trots att Big Brother är inne på sjunde säsongen är det väl inte omöjligt att det går att pressa någon insiktsfull droppe ur den gamla citronen. Kunde Roland Barthes skriva intelligent och underhållande om materialet plast eller om Citroëns nya bilmodell är det få ämnen som är uteslutna på förhand.
Barthes kunde peta sönder samtida myter med samma lättjefulla sidoblick som när ett uttråkat barn petar isär en leksak – inte alltid för att komma sanningen närmare, utan bara för att det är intressantare att göra något annat med leksaken än man förväntas göra. Det gäng kulturskribenter som tackade ja till att prova Big Brother gjorde tvärtom (jag har läst fyra: Isabelle Ståhl på Newsmill, Åsa Linderborg i Aftonbladet, Jens Liljestrand i Sydsvenskan, bäst lyckades Elin Grelsson i GP).
De reproducerade samma myter som programmen och dess deltagare vill att vi ska köpa. Myter som går ut på att allt som stör programmets koncept är falskhet och snobberi, ett uttryck för förakt mot ”verklighetens folk” (vart tog skribenternas väderkorn för populism vägen?). Linderborg: ”Du kan inte spela ett spel, fejka en fasad hur länge som helst.”
Alla slags uppträdanden som höjer tittarsiffrorna – och som ger bra löpsedlar dagen efter – är däremot verklighet. För att dokusåpavärlden ska fungera krävs det att publiken har svalt en mängd tysta antaganden om den upphöjelse som tv förväntas kunna ge deltagarna och den förnedring vi förväntas vilja uthärda för att få den. Det är underförstått att det ska göra ont att få … Ja, vad det nu är man får.
”Jag tycker att det ska finnas plats för kulturskribenter som inte bara har en stelnad image, som inte slipar bort sin personlighet”, skrev Ståhl. Men slipar bort sin personlighet är just vad de gör: deras artiklar är märkligt passiva och subjektslösa på avgörande punkter. Det verkar som om de, vid behov, kan stänga av delar av sin personlighet – integriteten och ansvaret. Det kan säkert vara praktiskt vid fler tillfällen. Frågan är vem som kommer att tacka dem för det. Underklassen?
Skribenterna tycker att det är stort att de vägrar ställa upp på en lek som går ut på att ge andra deltagare elchocker. Åsa Linderborgs uppmaning ”Tänk Tahrirtorget!” är underbar satir, av den oavsiktliga sorten. Isabelle Ståhl är nästan lika underbar. Då ”kände jag vilket privilegium det var att vi kunde säga nej”, skriver hon.
Åsa Linderborg säger att hon är ”intresserad av frågor som rör klass och social stigmatisering”. Endemol, den miljardkoncern som utvecklat Big Brother, skulle kunna säga samma sak från sitt håll. Hur är det med hennes intresse för den underklass som inte lika lydigt spelar den roll som förväntas av den – som studerar, till exempel?
De inbjudna skribenternas försök att anlägga något slags kritisk vinkel på programmet eller på opinionen om programmet påminner mest om någon som snällt färglägger innanför linjerna. Hur kul hade det inte kunnat bli om de i stället hade behandlat Big Brother som en leksak man kan bända sönder för att få se något oväntat?
Isabelle Ståhl försvarar sig med att prata om finjournalister som är rädda för verkligheten. Det är ett tonfall som går igen i fler av artiklarna: de skriver som om de i förväg försvarar sig mot en kritik de anar ska komma, men de grundar inte sitt försvar på argument, utan på att de känner sig personligen kränkta. Varför då? Deras oreflekterade kränkthet är just en sådan leksak man borde börja bända i.
En annan är deras underliga förhållande till de människor de kallar ”trash” – det vill säga de som är med i dokusåporna. De talar om dem i ett tonfall som på samma gång är irriterat och beskyddande, solidariskt och nedlåtande. Vad skulle man få se om man bände upp denna knut av motstridiga känslor? Jag tror att skribenternas besvärade tonfall beror på att flera oförenliga statuskrav krockar med varandra inom dem. Längtan att fyllas av den status programmet kan ge krockar med avunden på den status det ger att ta avstånd från det, och oron för att förlora status om man framstår som en moralist som ser ner på dem som befinner sig under en i mediehierarkin. Denna inre konflikt är dock inte så svår som den kan verka: den upplöses när man inser att det finns något viktigare än status.