Kulturdebatt, okunnighet och kulturförakt
Med viss återkommande regelbundenhet uppstår en kulturdebatt där antingen böckerna, teatern, konsten eller musiken döms ut såsom varande alltför verklighetsfrämmande, otidsenlig, obegriplig eller allmänt ointressant. Emellanåt får också kritiken stå i skottgluggen.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den här gången har det handlat om teatern.
Regissören Anders Paulin inledde den 3 juni med resonemang kring vilka möjligheter teatern har att bilda en motståndsficka i det rådande konsumtionssamhället. Artikeln innehöll flera högst berättigade krav på vad man kan begära av en teaterföreställning.
Den viktigaste poängen i artikeln är dock iakttagelsen hur de samtalsarenor är på väg att försvinna där en seriös diskussion om t ex en teaterföreställning kan föras. Vad det är frågan om är givetvis tidningarnas kulturbevakning där tendensen att ersätta argument och intellektuella överväganden med exempelvis ett visst antal stjärnor breder ut sig.
Massmedialt brus
Teaterföreställningar som i konsumismens namn inte ger publiken något som helst motstånd och en kritik som fungerar i samma anda blir på så sätt det stora hotet mot kulturen över lag. Så sant som det är sagt, kan man tillägga. Den penningstinna nöjesindustrins roll i sammanhanget är givetvis heller inte försumbar liksom de smakförskämmande såporna i förnedrings-tv, där tidningarna sviker de godtrogna tittarna genom att inte ta bladet från munnen.
Att teatern som spelar i en helt annat serie kan ha svårt att göra sin röst hörd i det massmediala bruset, när uppmärksamheten är så ensidigt och kompakt inriktad på just dessa såpor och deras pseudoskandaler, är också det rimliga svaret på Kerstin Gezelius och Alexander Onofris inlägg i DN-debatten, när de rejält förhastat påstår att teatern inte törs utmana. För visst finns det i dag både spännande teater, för den som vill anstränga sig att titta efter, och uppsättningar som "synliggör vår existens", något som artikelförfattarna efterlyser.
Kulturförakt
Det är också någonting som DN:s mycket omdömesgilla och kunniga kritiker Ingegärd Waaranperä lyfter fram i sitt inlägg i debatten. Waaranperä hänvisar till bl a Terje Maerlis Ibsenuppsättningar, till Teater Tribunalen och till Orionteatern. Det skulle gå att lägga till åtskilligt, t ex Vinter hos Teater Giljotin i Stockholm, Riksteaterns Ett vackert barn, Upsala stadsteaters Hamlet i vintras, den uppsättning av Ett dockhem som Stockholms stadsteater har på repertoaren och samma teaters Wit eller Dramatens Hänga ut och Det kalla barnet, f ö en uppsättning som också Waaranperä ger som exempel.
DN:s teaterkritiker lyfter dessutom fram just sambandet mellan svepande generalisering och okunskap om vad frågan gäller. Det är, som bekant, någonting som också t ex böckerna och litteraturen ofta råkar ut för. Här finns dessutom inte sällan ett på okunnighet grundat kulturförakt som nog är det allra svåraste problemet att komma till rätta med.