I mitt första debattinlägg i betygsfrågan (19/11) skriver jag att betyg inte hör hemma i kritiken, och vidare att jag anser att kritiken bör handla mindre om värdeomdömen i stället för mer. Det har Marta Ronne (10/12) fritt tolkat som att jag inte tycker att kritiken ska innehålla några värderande omdömen över huvud taget. Det är ett drastiskt felslut. Betyg och värdeomdöme är inte synonymer.
Som Ronne själv mycket riktigt påpekar är kritikens historia ”också en historia om värdering”. Och här finns anledning att stanna upp ett slag. I den här debatten om betygens vara eller icke vara har man flera gånger kunnat skönja åsikten att betyg behövs eftersom kritiken måste innehålla värdeomdömen – som om den inte redan gjorde det. Är det något mycket av dagens kritik innehåller, förutom resuméer av olika verks innehåll och handlingar, så är det ju värdeomdömen. Är det verkligen den varan kritiken behöver mer av? Jag tror inte det.
När jag skriver att kritiken ska handla mindre om värdeomdömen, inte mer, är nyckelordet ”mindre”. Det betyder inte att jag vill att kritiken ska stå helt fri från värderingar. Jag tror bara att den har större och viktigare uppgifter än så.