I sin debattartikel den 25/8 i UNT menar Lars Gunnarsson att Hildebrand var kristet konservativ och att det skulle förklara allt. Både hans inställning till nazismen på 30-talet och hans agerande i frågan om de judiska flyktingarna på Bollhusmötet 1939. Men det problematiserar snarare allt. Visst var Hildebrand kristet konservativ. Det har ingen förnekat. Problemet var bara att kristendomen inte gav honom någon fast hållpunkt i en tid präglad av ett allmänt kristillstånd. Den utgjorde knappast någon grund för hans värdering av omvärlden, så som Gunnarsson påstår.
Gunnarsson talar i sin artikel om Hildebrand som Uppsalaprofessor. Men det är viktigt att komma ihåg att han blev professor i ekonomisk historia först 1957. På 30-talet var han verksam som fri intellektuell i egenskap av författare, debattör och redaktör för Vår Lösen där han ofta diskuterade kristendomens utsatta läge.
Kristendomen befann sig i kris på 30-talet eftersom den hade förlorat sitt inflytande över människors själar och liv. Ett sådant anspråk fann Hildebrand väldigt farligt då han jämförde kristendomen och nazismen i Kristna perspektiv. Den kristne och den hängivne nazisten hade det gemensamt att de trodde på en frälsargestalt som kunde förvandla hela tillvaron.
Även demokratin och den borgerliga kulturen befann sig i kris på 30-talet samtidigt som depressionen härjade i många länder med massarbetslöshet och social oro som följd. Hildebrand var inte nådig i sin kritik av det demokratiska samhället och kapitalismens avarter. I en sådan situation utlovade nazismen ordning och säkerhet i samhället och en återgång till traditionella nationella värden.
Om man ska etikettera Hildebrands aktivitet, så är det mer korrekt att kalla honom en kämpande intellektuell. Han var varken pronazist, antinazist eller konservativt kristen utan helt enkelt en levande kämpande människa som prövade giltigheten hos olika ideologier. Ingen hade patent på sanningen, allt kunde prövas. Han försökte förstå nazismen i egenskap av en intellektuell som upplevde kristendomens kris in på bara huden. Och han var ärlig nog att redovisa både sina sympatier och sin kritik.