Bo Gustavsson är i sin replik 29/8 fel ute. Han skriver att jag talar om Hildebrand som Uppsalaprofessor och det blev han 1957. Men så mycket torde väl ändå vara klart, att vi diskuterar naziåren på 1930-talet. Jag har skrivit om Hildebrand som en ung intellektuell redaktör för en tidningsspalt på 1930-talet.
Hösten 1934 började Bonniers att ge ut aktualitetstidningen Nu. I den ansvarade Hildebrand för en religiös avdelning där han diskuterade tidens frågor. Då var han 23 år.
Han hade att omedelbart ta ställning till den just då uppblossade tyska kyrkostriden, där den naziinfluerade rörelsen Deutsche Christen och Bekännelsekyrkan, som inte kompromissade med en världslig ideologi, var motparter. Det var nu Hildebrand såg att vissa drag av nazismen hade en passbarhet med kristendomen. Han skrev att det fanns ”en brinnande kristen hänförelse” hos Deutsche Christen och en upprymd stämning över att kyrkan återigen fick spela en roll. Han tyckte sig se vissa kristna dygder åter komma till heders i det nationalsocialistiska Tyskland.
Samtidigt i Kristna perspektiv (1935) såg han farorna. Om allt detta borde vi kunna vara överens. Även om detta att kristendomen var det centrala för honom. Som redaktör för tidskriften Vår Lösen skrev han 1939 att ”kyrkan i dessa vargatider måste hålla fast vid sitt eget särpräglade och anstötliga budskap, utan listiga spekulationer eller sidoblickar”.