"Hon hade kunnat slåss med ord istället."
Det är något visst med att höra en kulturnämndsordförande läxa upp en kvinna för något som hände för 30 år sedan, är det inte?
De var i häromdagen som centerpartisten Eva Johansson gick ut och meddelade att det inte blir någon staty på torget i Växjö. Sedan dess har politiker i både Sigtuna och Göteborg välkomnat verket, petitioner upprättats och gerillaväskor hängts upp på statyer av Gunnar Wennerberg och August Palm.
Bakgrunden till Susanna Arwins staty "Med handväskan som vapen" är känd, och har berättats om och om igen denna vecka. Det var våren 1985 som Nordiska Rikspartiets höll en demonstration i Växjö och mötte massivt motstånd. Stiftelsen Expo har beskrivit partiet som en länk mellan mellankrigstidens nazister och 1980-talets vit-maktrörelse; den ideologiska förebilden var Hitlertyskland.
När en kvinna rusar fram mot nazisterna den där dagen trycker DN:s fotograf Hans Runesson av vid exakt rätt tillfälle. Kompositionen är utsökt, från den böljande flaggan via skinnskallens spända kroppshållning till åskådarna som mitt i steget låter hakorna falla i fascination. (Faktiskt så utsökt att fotograf Runesson inte vill godkänna statyn utan nazisten och flaggan) Men i centrum står hon, osannolikt bredbent med mörka skor och tung beslutsamhet.
Och denna situation skulle alltså ha fått ett offentligt hem på torget i Växjö. Om det inte vore för att kulturnämnden i staden verkar ganska ointresserad av kultur. "Jag kan inte stå för att hon möter en oliktänkande med ett tillhygge", säger ordförande Johansson och glömmer att hon talar om konst.
Även i försvaret för den inställda statyn har politiken snarare än konsten stått i centrum. Ola Larsmo skriver övertygande i DN att kvinnan med sin polsk-judiska bakgrund troligen vet mer om nazism än skinnskallen framför henne: "Attacken mot nazisten kommer från oväntat håll, från en äldre dam med, just det, en handväska. Hon är obestridligen också ett av nazismens verkliga offer – detta är den nedtrampades reaktion på rasistiskt våld." (19/2) I Expressen raljerar Lars Gustafsson roligt över växjöpolitikernas ovilja att ge denna dam en staty: "Det fanns en gång en invasion i Normandie. Den löste rätt många problem. Och där fanns, har man sagt mig, ganska tydliga våldsinslag." (19/2)
Och ur en aspekt finns det kanske anledning att lyfta på hatten för vår småländska centerpartist, för att hon talar ett slags klarspråk om kvinnan på bilden. Väskan är ju ett tillhygge. Kvinnan, Danuta Danielsson, omtalas i medierna som "tant", "dam" eller äldre dam" men är vid tillfället inte 40 år fyllda. Det är logiskt: Tanter är ju så rara, tanter är som Astrid Lindgren, tanter är inte antifascister som möjligen kan förtjäna en staty alldeles oavsett förmildrande hög ålder och plisserad kjol av gulligt snitt.
Den modiga Danuta Danielsson förtjänar utan tvekan en staty, men det är inte poängen här. Poängen är att ingen politiker egentligen behöver anse att Danuta Danielsson förtjänar en staty. De behöver inte gilla att kvinnor dänger nazister i huvudet med sina handväskor, eller tycka att Susanna Arwins staty är trevlig, uppbygglig eller pedagogisk. Det kan mycket väl vara ett intressant och värdefullt verk ändå – om bara någon hade varit intresserad av att prata om den som konst.