Vi vet så mycket, ändå gör vi så lite. Så kan det ofta kännas när det kommer till klimatfrågan. Väldigt få ifrågasätter idag de ganska entydiga vetenskapliga rönen: Vi har en global uppvärmning av vår planet som med allra största sannolikhet beror på mänsklig påverkan och som, om vi inte gör något väldigt snart, kommer att få ödesdigra konsekvenser. Trots att vi vet allt detta görs så oroande lite. Att det går så långsamt beror givetvis på att lösningen på problemet kräver stora strukturella förändringar. Sådana är till sin natur sega att få till. Vi är dock många som hoppas på rejäla framsteg på den länge emotsedda klimatkonferensen i Paris.
En mindre påtaglig, men inte mindre verklig, orsak till att utvecklingen går så långsamt skulle kunna vara att de klimatförändringar forskarna talar om för de flesta av oss fortfarande framstår som abstraktioner. Vi ser ännu inte uppvärmningens konsekvenser. Och något som inte går att se och ta på är svårt att till sitt hjärta. Men det är just i hjärtat som en fråga måste träffa om en verkligt stor folklig resning ska komma till skott. Det räcker inte med att endast förnuftmässigt förstå att det är nödvändigt att åstadkomma en förändring. Det måste finnas en emotionell drivkraft också, förankrad i en djupare erfarenhet. Att det förhåller sig så har om inte annat höstens stora folkliga engagemang i flyktingkatastrofen visat. Det är först när medierna fylls av bilder som inte går att värja sig mot, först när fakta och siffror blir historier och ansikten, som människor verkligen upplever sig kallade att göra något.
Hur ska då klimatfrågan nå in i våra hjärtan? Jag tror att ett av de absolut viktigaste leden i att få till en miljömässigt hållbar livsstil är att försöka öppna människors ögon för naturens skönhet. ”Klimatetik” heter en i höst utkommen bok av filosofen Bengt Brülde och statsvetaren Göran Duus-Otterström. Men frågan är om vi inte behöver komplettera klimatetiken med en klimatestetik. För att vi i den rika världen ska förmå göra de nödvändiga förändringarna av vår livsstil räcker det inte med moraliska argument, vi måste också i djupen av våra hjärtan känna att det är skönt och gott att göra dessa förändringar. Brülde och Duus-Otterström skriver att vår upplevelse av lycka och livskvalitet inte nödvändigtvis måste minska för att vi tvingas konsumera mindre. Även detta, att peka på hur vårt konsumtionssamhälle, som ju ofta säljs in som något som skänker oss frihet och lycka, i själva verket inte ger oss varken lycka eller frihet. Tvärtom kan en mindre konsumtionsinriktad och mer naturnära livsstil öka känslan av mening och frihet.
Låt mig här ta hjälp av den amerikanske teologen William T Cavanaugh, som i sin bok ”Being consumed” skriver om begär, konsumtion, marknadsekonomi och frihetens problem. Cavanaugh kritiserar inte den fria marknaden i sig, hans stora fråga är istället: Är marknaden verkligen fri? I de flesta fall, i synnerhet när det allt överskuggande vinstintresset i jakt på billigast möjliga arbetskraft skapar mer eller mindre slavlika arbetsförhållanden, måste man svara nekande på den frågan. Nej, marknaden är inte fri. Tvärtom kan den ha en förslavande inverkan på människors liv.
Det stora problemet, menar Cavanaugh, är att marknaden saknar ett övergripande telos. Den tjänar inte något högre syfte. I vårt moderna kapitalistiska samhälle har den liberala frihetstanken istället reducerats till friheten att få konsumera vad och hur vi vill. Men konsumtion för dess egen skull fjärmar och gör oss likgiltiga inför de ting vi konsumerar. ”Everything is available”, som Cavanaugh uttrycker det, ”but nothing matters”. Vi lär oss hela tiden att begära nya saker. Således blir vårt begär aldrig mättat. Konsumism, menar Cavanaugh, är därför ytterst att begära begäret.
Kanske bör målet vara att vända på det där citatet från Cavanaugh. Vi behöver en värld där allt faktiskt inte är tillgängligt, men där allting har betydelse. För att klimatkrisens allvar ska kunna nå våra hjärtan måste först av allt vår blick renas. Vi måste sluta se världen som bestående av tomma ting, redo för oss att konsumera. Istället måste vi börja se världen som den verkligen är: ett mirakulöst fyrljus av liv i ett oändligt rymdens hav, en planet som inte är vår egen uppfinning, något vi har rätt att göra vad vi vill med, utan ett hem som vi inte kan betrakta som något annat än gåva, något att förvalta och vårda. En plats där inga ting är tomma, utan där allting är bräddfullt av innehåll och mening.
Vägen till denna vilsamma blick går vid sidan av konsumtionssamhällets förytligande av världen. Det är en långsammare, mer eftertänksam och rent av kontemplativ väg. Det kan låta som en dålig väg framåt. Vi behöver ju radikala förändringar. Nu. Men hjärtats förvandling kräver saktmod. Och om vi långsiktigt ska lösa klimatkrisens utmaningar måste inte bara våra vanor och vårt tänkande, utan också våra hjärtan, förvandlas. Vi måste bli öppna för naturens givande skönhet. Det kan faktiskt i längden vara det bästa vi kan göra i kampen för en hållbar framtid.