DEBATT: Kina bygger - och världen får sakta nya former

Vilken ordning stiger fram när USA stiger ner... Det blir en post-amerikansk värld, säger Newsweek-redaktören Fareed Zakaria. En annan prognos gör den italienske statsvetaren Giovanni Grevi vid The European Union Institute for Security Studies (EUISS) i Paris i sitt uppmärksammade paper The interpolar world: a new scenario (http://www.iss.europa.eu/). I stället för en konvergens mot en anglosaxisk kapitalism får vi en samexistens och konkurrens mellan varianter av kapitalism. De uppstigande makterna kommer inte bara att hävda sina intressen utan också sina världsbilder.

När Glasshouse Forum, ett europeiskt forskarnätverk som jag är verksam i, anordnade ett möte mellan kinesiska och västerländska intellektuella i Paris i våras på temat om det fanns en kinesisk modell slogs vi av det kinesiska självförtroendet. En del tyckte det var dags för Väst att börja lära sig av Kina, bland annat när det gäller statens roll i ekonomin. Framgångsrika statliga företag minskar skuldsättning och skatteuttag och skapar på så sätt gynnsamma villkor också för privata företag. Men Kina är inte en modell som kan gå på export. Utvecklingen är alltför präglad av speciella omständigheter och djupt rotad i den kinesiska traditionen.

När Kina prövar sig fram, hämtar det inte bara inspiration från Väst, utan också från den egna historien. Det är huvudpoängen i britten Martin Jacques bok When China Rules The World. The Rise of the Middle Kingdom and the End of the Western World. Jacques företräder en divergens-tes: det finns många sätt att vara modern på och viljan hos the rest att efterlikna the west klingar av. Ekonomiska framgångar ger kulturellt självförtroende nog att ansluta till de egna traditionerna i stället för att imitera Väst.

Kina är en civilisation som låtsas vara en nation, fortsätter Jacques. Staten har historiskt spelat en mer dominerande roll än i Väst och den har inte haft utmanats av organiserad religion, godsägande aristokrati, militär eller urban borgarklass. Statens främsta uppgift har varit att hålla samman det ofantliga riket och för den uppgiften kan den fortfarande ta medborgarnas lojalitet i anspråk. En konsekvens av att Kina är en civilisationsstat är att det kan tolerera olika system inom riket. Detta har ju varit grunden för det pragmatiska experimenterande som har kännetecknat Kinas utveckling hittills. Regimen har kunnat testa olika system i olika regioner och sedan generalisera dem. Kina kommer att dominera Östasien, hävdar Jacques, och kan då falla tillbaka på historiska förebilder för centralt styre och pluralism.

Det som avtecknar sig är en uppdelning av världen i regionala block, som naturligtvis inte behöver vara slutna mot varandra men som har en tydlig ekonomisk och politisk gravitationskraft och omger sig med satelliter. En sådan föraning understöds av den tendens till avglobalisering som följt i krisens spår och som kanske blir bestående och förstärks. Statens vidgade roll i näringslivet resulterar lätt i ekonomisk nationalism. För ett exempel, begrunda Tysklands agerande när det gäller Opel - det är jobben i Tyskland som ska räddas. Vi kommer att få se fler och kraftfullare statliga aktörer framöver, som Ian Bremmer visar i sin essä State Capitalism Comes of Age i Foreign Affairs. Många av de största globala företagen i dag är statliga. De likaledes statliga Sovereign Wealth Funds förespås växa dramatiskt och få en central roll som investerare i den globala ekonomin. Detta tyder på att vi är på väg bort från en gränslös globalisering till en mosaik av nationella perspektiv.

Går de att jämka... Grevi använder beteckningen interpolär på den värld som tar form. Den är både interdependent och polär. Stormakterna blir fler och har sina egna referensramar, men de kan inte på egen hand lösa fundamentala problem om tillväxt, energisäkerhet och miljö. Men spänningarna i denna värld är också starka. Utöver att mångpolighet kan fresta till kapplöpning om vem eller vilka som ska bli nya herrar på olika täppor, är risken för en kamp om resurser stor.
Niall Ferguson konstaterar i I pengarnas tid att de stigande råvarupriserna i början av 2000-talet i ett framtida historiskt perspektiv kanske kommer att framstå som tydliga tecken på att en konfrontation var i antågande.
En urladdning av de spänningar som nu ackumuleras i den globala ordningen är inte oundviklig, men historiskt sett har den process under vilken en hegemoniskt makt stiger ner och en annan stiger upp sällan förlöpt friktionsfritt. Härdsmältan i USA:s finansiella system markerar efterkrigstidens definitiva slut. Andra världskriget utmynnade i kalla kriget, som övergick i den amerikanska hegemonin som nu klingar av. Vi är tillbaka i en situation som påminner om världen före första världskriget, fast med nya huvudaktörer. Krig var inte oundvikligt då och är det inte nu heller, men Ferguson gör rätt i att påminna om faran.

Jag vill peka på en annan faktor än kampen om resurser. När det gäller första världskrigets utbrott fäster historiker allt större vikt vid stämningarna 1914. Kriget tycktes vara en lösning på ett obehag i civilisationen. Det finns en konfliktpotential i dag i det att den globaliserade världen har blivit så komplex att vi har svårt att orientera oss i eller relatera till den. En uppdelning av världen i vänner och fiender lovar att reducera komplexiteten.

Kay Glans
Frilansskribent och verksam i forskarnätverket Glasshouse Forum

Debatt: Kina bygger - och världen får sakta nya former

KULTURDEBATT. Kina tar allt större plats på den globala scenen. Hur ska dagens stormakter hantera spänningar och utmaningar... I den andra av två artiklar skriver Kay Glans om världsläget 20 år efter Berlinmurens fall utifrån aktuell litteratur och idédebatt.