”Jag vet minst tre dussin icke-svenskar som skriver så mycket mer intressant och relevant än dessa fån, varför sitter inte de här inne och hjälper till att vidga rummet?? Svenskhet, medelklassighet, överklassighet, så långt ögat kan nå. JAG KVÄVS.”
Lidija Praizovics text utspelar sig på högprestigeskrivarlinjen på skolan Biskops-Arnö. Den bränner genom tidskriftssidorna i nyutkomna Const Literary (P)Review. Hon skriver om de andra eleverna i sin klass, men lika mycket om sig själv. Hon lämnar ut dem, hon lämnar ut sig själv. Hon skriver om deras privilegier – svenskhet, klass.
Även om hennes text konkret utspelar sig i klassrummet på Biskops-Arnö och på väg till ett litteraturevenemang på Konsthuset i Uppsala, där hennes klass ska ha uppläsning, är dess vidd betydligt större. Hon skriver om en litteraturvärld som bygger på ärvda privilegier. Påfallande många i hennes klass har föräldrar som är: författare, konstnärer, forskare. Praizovics mamma är förtidspensionär, innan dess städerska, kokerska, dagisfröken. Det innebär helt olika sätt att vara i världen om ens mamma är genusforskare eller om det är som för Praizovic: ”om man växt upp med en mamma som inte alls behärskar landets språk, jämt känner sig i underläge förutom när hon håller sin dotter i ett järngrepp (för att dottern är hennes enda ingång och eventuella framgång i det svenska samhället)”.
Praizovic skriver om hur de andra i hennes klass uttalar fina, demokratiska ord men hon ställer frågan om hur det kommer sig att hon då känner sig så förtryckt när hon pratar med dem: ”som att min röst, jag, min mamma och jag, inte existerar om jag inte är här och nu skriker rakt ut, ett vansinnets skrik som ska krossa ALLT!”. Hon skriver ut sin ilska över att befinna sig i underläge. Det enda maktmedel hon själv besitter är skrivandet. Och det använder hon. Det är det som gör henne så farlig för dem.
Okej, konkret då. Vad är det för makt de andra har? En tjej i klassen, Elin, vill inte vara med i Praizovics skrivprojekt. Elin säger att det är en fråga om makt, och om vem som har rätt till berättelsen. Praizovic skriver sitt svar: ”Well, utanför min bok kommer med all säkerhet du att ha det, men i min bok är det JAG som har det, Elin. Utanför boken kommer du vara den trovärdigare och godare människan. Min räddning är skrivandet.” Eller Axel, en kille i hennes klass: ”Axels mamma är arkitekt, exakt det som min pappa aldrig fick jobb som i Sverige. Kanske har min pappa serverat din mamma en pizza på Michelangelo i Gamla stan på lunchen?” Hon beskriver hur allt för dem är på distans, men för henne är det inte så: allt bränner på huden. För dem bränner inget på huden förrän Praizovic kommer dit med lågan och ser till att det gör ont. Också för dem. Så som det har gjort och fortsätter göra ont för henne.
Praizovic beskriver hur hon träder in i en värld som inte är gjord för henne, en värld skapad av och för svensk vit medelklass. När hon bråkar med normerna är det lätt att tro att det var hon som började. Det var det inte. Normerna hade bråkade med henne långt, långt innan hon själv bråkade tillbaka. Det är i alla fall den känslan som hennes text ger.
Flera gånger när jag läser texten tänker jag på Maja Lundgrens bok Myggor och Tigrar. Lundgren tog upp den patriarkala våldslogiken, i Italien och i den svenska kulturvärlden. Praizovic lägger till två minst lika viktiga maktaspekter: klass och vit svenskhet. I den högröstade debatten om Myggor och Tigrar var fokus inriktat på om författaren var: paranoid, sjukligt konspiratorisk, narcissist med storhetsvansinne, drabbad av hjärnspöken, hämndlysten, illvillig. I Praizovics fall diskuterar klassen på Biskops-Arnö hennes moral, hon sägs skapa en ”ofruktbar och paranoid stämning”.
När Praizovic skriver om att det hon som anses förstöra stämningen tänker jag på forskaren Sara Ahmeds begrepp killjoy. Hon beskriver hur feminister anses förstöra den goda stämningen, men det var en god stämning som byggde på att vissa aldrig någonsin känt sig bekväma. Att vara den som påpekar det är att bryta samförståndet. Att säga: Ert samförstånd bygger på att ni utesluter mig.
Maja Lundgren beskrev vad de patriarkala strukturerna gjorde med henne och andra kvinnor. På samma sätt tänker jag om Praizovics text: hon beskriver den process som leder fram att hon faktiskt måste skriva sig fri från den position som andra tilldelar henne i ett ojämlikt system.
Så: vilka har makt över vilka berättelser det är som får berättas? Vilka böcker ges ut och på vilka grunder? Vilka anses vara eller kunna bli briljanta författare? I grunden handlar det om att se vilka som har makt i litteratur-Sverige och varför. En bra början är att lyssna till forskaren och skribenten Ulrika Dahls uppmaning att ifrågasätta vita privilegier: ”Kanske är uppgiften för dig, som för mig, främst att läsa, lyssna till och fundera över vad vardagsrasismen gör med och för dig, var du står och vilka dörrar som ständigt öppnas för dig utan att du tänker på det.”
Lena Sohl
Doktorand i sociologi vid Uppsala universitet och skriver avhandling om kvinnors klassresor.