Ideologiska ställningskrig skadar kulturen
DEBATT. Det är dags att diskutera kulturfrågorna utifrån kulturlivets realiteter, skriver Lars Furuland i detta inlägg apropå de hotfulla signalerna mot En bok för alla.
Foto: Scanpix
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Förlaget Folket i Bild hade stora framgångar under senare hälften av 30-talet. Kring veckotidningen Folket i Bild samlades ett stort antal av Sveriges främsta yngre författare och tecknare. Inte minst tack vare försäljning genom ombud sköt tidningens upplaga i höjden trots den knivskarpa konkurrensen på veckotidningsmarknaden. Från årsskiftet 1940-41 gjorde man en storsatsning på en billigbokserie, FIB:s folkböcker, där svenska folklivsskildringar utkom i 40.000 - 100.000 exemplar. Från 1947 fick FIB konkurrens av Bonniers folkbibliotek, som ju genom sitt moderförlag kontrollerade flertalet attraktiva författarrättigheter. Denna tvekamp minskade naturligtvis lönsamheten. Och åtskilliga bokombud blev från slutet av 50-talet sittande hemma när tv-rutan började utöva sin lockelse.
På längre sikt besannades därför farhågorna, att den litterära marknaden i vårt land inte förmådde bära upp två stora kvalitetsinriktade lågprisserier. Både FIB:s folkböcker och Bonniers folkbibliotek försvann på 60-talet. Fältet lämnades därmed fritt för kioskserier av importerade deckare och westerns och allehanda romantikgodis.
Detta är den mediehistoriska bakgrund som förklarar, att litteraturutredningen vågade sig på att föreslå statsstöd till en kvalitetsutgivning för vuxna på massmarknaden.
Efter hårda debatter gick uppdraget till Litteraturfrämjandet, en stiftelse som upprättades 1976 med ett förlagsråd där ABF, KF, LO, LRF (Lantbrukarnas riksförbund), Svenska Bokhandlareföreningen, Sveriges Författarförbund och TCO var representerade. Bokförläggareföreningen avstod från erbjudandet om representation.
Litteraturfrämjandet kunde nu i läsfrämjande syfte sända ut en femkronorsserie som man kallade "En bok för alla" - ett serienamn som stått sig genom åren.
I regeringens proposition, som låg till grund för riksdagens beslut 1976, betonades noga att det var fråga om en försöksverksamhet som måste utvärderas. Två större utvärderingar genomfördes också redan 1978 och 1986. Vid bägge tillfällena anlitades dels en litteratursociologisk forskargrupp i Uppsala, dels Sveriges Radios dåvarande avdelning för publikforskning. Borde Litteraturfrämjandet beviljas fortsatta statliga anslag? Frågan diskuterades grundligt inom departementet och vid uppvaktningar hos ansvarig minister: 1978 på utbildningsdepartementet hos folkpartisten Jan-Erik Wikström och 1986 på kulturdepartementet hos socialdemokraten Bengt Göransson. (Artikelförfattaren deltog som representant för forskarna.)
Målet var att ett kvalitetsinriktat urval till ett överkomligt pris skulle bli tillgängligt som alternativ till massmarknadslitteraturen. Och medlen för att nå målet blev man också överens om: lågt pris, stora upplagor, god geografisk spridning och försäljning genom bokombud som komplement till de traditionella försäljningskanalerna.
För departementet gällde det att avväga vad stödet kostade i förhållande till övriga poster i kulturbudgeten. I ett sådant perspektiv var det erforderliga stödbeloppet jämförelsevis mycket lågt. Särskilt två värderingar kom att få betydelse både för Wikström och för Göransson och deras experter när de gav sina klartecken: Böckerna från En bok för alla skulle av allt att döma verka bromsande på planerade prishöjningar inom pocketutgivningen. Och gymnasier, folkhögskolor och andra utbildningsanstalter skulle tack vare En bok för alla kunna göra billiga inköp till sina bibliotek och anskaffa hela klassuppsättningar av angelägen skönlitteratur. Genom att såna uppenbara behov kunde fyllas var ju nästa steg givet. År 1980 startade Litteraturfrämjandet sin första serie avsedd för barn och ungdom.
När fri entré för alla till statliga museer avskaffas får sig besökssiffrorna en rejäl knäck. Det har visat sig i dagarna. Vilken utnyttjandegrad vill vi egentligen ha av samlingar som under många år byggts upp tack vare statliga och kommunala bidrag och anslag från donatorer och vänföreningar? Svaren på frågan varierar alltefter hur tungt partidoktriner får väga - tänkesätt i första hand utformade för att gynna ett fritt näringsliv.
Emellanåt har enstaka företrädare för högern/moderaterna ridit så hårt på sina allmänna principer, att man väckt frågan om inte de fria boklånen på folkbiblioteken borde avskaffas. En del inflytelserika moderater vill uppenbarligen öppna för att kommuner ska kunna införa avgiftsbelagda boklån för vuxna. Men kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth har deklarerat att hon inte kommer att verka för att man tar betalt för boklån.
Ännu mer utbrett var motståndet från samma politiska läger mot Litteraturfrämjandets verksamhet alltifrån starten 1976. Här hamnar nu alliansen i ett dilemma. Uppenbarligen måste de hotfulla signaler, som börjat sändas ut i En bok för alla-frågan, bli begränsade till vuxenutgivningen. Om även barn- och ungdomsutgivningen stryps skulle det strida mot folkpartiministrarna Leijonborgs och Björklunds arbete med att föra fram kvalitetshöjande utbildningsreformer. Och även mot kanondiskussionen som ju folkpartisten Cecilia Wikström satsat på. Enligt en TT-artikel (UNT 9 mars) betraktar hon större delen av ett moderat kulturprogram, Kulturen 2.0, som framläggs i dagarna som gammal moderat skåpmat.
Enligt min uppfattning kan och bör vi försöka diskutera kulturfrågorna över blockgränserna och utan principrytteri. Det är uppenbart att vad som nu behövs från kulturdepartementets sida är eftertänksamma bedömningar som på Wikströms och Göranssons tid. Vardagliga och praktiska kulturfrågorna bör stå i centrum för kommande diskussioner.
Politiska och ideologiska tumregler gör större skada än nytta när de tillämpas på kulturområdet. Låt oss i stället formulera konkreta frågor och diskutera dem utifrån kulturlivets realiteter: Vilket värde i vårt samhällsliv har en statsunderstödd lågprisutgivning av svenska klassiker, av Nobelpristagare och, inte minst, av yngre svenska författare utvalda av en kunnig och engagerad referensgrupp?
Kulturpolitikens viktigaste uppgift är att föra konstruktiva debatter om vilka delar av kulturlivet som inte bör överlåtas åt marknadskrafterna utan behöver stöd för att överleva. Det gäller att definiera vilka områden som verkligen är värda stöd från stat eller kommun.
Sådana utvärderingar måste kulturpolitiker och debattörer i våra media hinna med innan finansdepartementet beslutar sig och kommer med sina proklamationer om besparingar.