Jag har flera gånger hört journalisten Meron Estefanos berätta om läget i sitt gamla hemland Eritrea. Om hur eritreanska flyktingar kan ringa henne på mobilen från en båt mitt i Medelhavet. Om hur andra som flyr hemlandets förtryck fångas in av kriminella ligor, förs till fångläger i Sinai där de torteras för att de släktingar som redan finns i trygghet ska betala hisnande lösensummor för dem. Allt detta vet vi, tack vare journalister som Estefanos. Det pågår dagligen.
Tusentals unga människor lämnar Eritrea, ofta de som har utbildning. Framtiden saknas i deras eget land. Så har det inte alltid varit; efter ett långt gerillakrig då man slog sig fria från Etiopien hade många stora förhoppningar på det nya landet på Afrikas horn. Det skulle byggas en demokrati.
En av dem som satsade allt för att ta del av detta bygge var den svensk-eritreanske journalisten och författaren Dawit Isaak, som flyttade från Lerum till Asmara för att vara med och skapa en fri press och teater i Eritrea. Till en början gick det bra: tidningen Setit blev en oberoende röst och hans skådespel framfördes. Men i september 2001 slog säkerhetspolisen till och arresterade Dawit och nio av hans kollegor: anledningen var förmodligen ett upprop som publicerats i tidningen som krävde att regeringen skulle följa landets grundlag. Sedan dess har flera av dem dött i fängelse. Dawit själv sitter förmodligen i helveteslägret Eira Eiro.
I dag, den 2 juni, passeras en makaber gräns i det att han och hans kollegor suttit fängslade i exakt femtusen dagar.
Det finns ett rakt samband mellan de tusentals människor som i dag flyr sitt eget land och fängslandet 2001. Jag tror att det är något alla ska påminna sig, varje dag: kväser man yttrandefriheten och den fria debatten i ett land följer snart sönderfallet. Det är så slutresultatet ser ut, det som börjar med små inskränkningar av vad du kan säga och skriva, förbud och tillslag mot det där som ”intellektuella” håller på med, lagar som kringskär någon minoritets rättigheter. Först märks det knappt i vardagen. När det hållit på ett tag skadas allt i landet med tillväxtmöjlighet, allt det som skulle vuxit och skapat ett samhälle. Sedan återstår flykten ut i mörkret.
Dawit och hans kollegor satsade allt för att medborgarna skulle veta vad som skedde i deras land – därför att de visste att det var vägen framåt. De straffades för sin framtidstro. Vi har för vår del inte rätt att glömma bort dem. De försvarade friheter vi behöver för att inte också vårt samhälle ska krympa tills ingen får plats därinne.