"Genom att ta ställning förvandlas man från att vara människa till att bli mänsklig."
Herbert Tingstens aktualitet denna höst kan nog främst tillskrivas den mästerliga gestaltningen Stockholms stadsteater, där Carolina Frände och Robert Fux visar att radikal scenkonst kan vara något annat än plakatteater. Men Tingstens credo landar också mitt i en debatt som inte minst en kulturredaktör har att hantera: Hur mycket politik ska det egentligen vara på en kultursida? Hur mycket ställning ska vi ta, i en tid då grundläggande värden tycks stå på spel?
Mindre än i dag, hävdar åtminstone en del.
”Jag vill hellre ta del av kultur, och texter om den, av människor som faktiskt verkar uppskatta kultur. Jag vill att det ska gå att tala om konst som något viktigt i egenskap av just konst: för att den talar till oss på en annan nivå än den dagsaktuellt politiska” menade Therese Bohman i Expressen och drog igång en av de senaste årens stora kulturdebatter (23/9, 2013). Och i Dagens Nyheter följde Åsa Beckman upp om ”den politikfixerade litteraturkritiken” som brister i estetisk medvetenhet (8/10, 2013).
På ett plan är det naturligtvis omöjligt att säga emot - även om man kan fråga sig om det verkligen är själva kritiken som blivit mer debattlysten, eller om fler debattörer börjat gör konstnärliga verk till föremål för politiska diskussioner som fortsätter långt efter recensionsdag. Frågan om politiserad kritik handlar ju i grunden om synen på konstens egenvärde, något som blev oväntat aktuellt när den nya kulturministern i oktober talade om kulturen som ett ”fenomenalt verktyg för att stärka demokratin”. Men när konsten blir ett verktyg för något annat, eller beläggs med krav på att tjäna syften utanför sig själv, upphör den ju i någon bemärkelse att vara konst. Detta gäller alltså kritiken – en egen kulturjournalistisk genre med särpräglad logik och specifika konventioner, där politikens begränsade roll snarast blir som värdemätare för verkets samtidsrelevans. För ”människor lever inte bara i det eviga och universella, de lever också i ett specifikt nu.” för att citera litteraturkritikern Therese Eriksson (DN 1/10, 2013).
Frågan om politikens roll på kultursidan är dock mer genomgripande än så. Redan för två år sedan skrev Annina Rabe i Svenska Dagbladet att vi går mot alltmer politiserade kultursidor, ”där de klassiska kulturämnena: litteratur, konst, teater, får stå tillbaka för aktuell samtidsdebatt” (5/6, 2012). Att hon hade rätt vittnar inte minst de senaste veckorna om, när ämnen som fascism, svenskhet och nationalism har varit en sorglig plikt för var som förfogar över offentligt utrymme.
Vad är det här egentligen för en tid, när ett samtal om konst och kultur nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om att att moskéer brinner? Om att Sveriges andre vice talman definierar ut samer och judar ur det svenska?
Brechtparafraser åsido - ingen ska väl på allvar oroa sig för att politiken ska tränga ut konsten från de här spalterna. Men kultursidan är och förblir en plats där vi också ska tala om vad det innebär att vara människa i den här världen.
Kanske kan vi rentav försöka bli mänskliga också.