DEBATT
JOURNALISTROLLEN
Tidigare inlägg: Anders Mildner 8/3, Håkan Lindgren 12/3
Är mediernas största problem verkligen att jag får lov att skriva krönikor? Läs gärna meningen igen. Det är naturligtvis en fullkomligt bisarr analys av dagens medievärld och den blir inte mindre bisarr av det faktum att Håkan Lindgren gång på gång, i olika tidningar, återkommer till den. Finns det inte viktigare saker att diskutera?
Och på tal om viktigt. Jag blir inte förtjust i internet varje vecka. Jag blir det varje dag. Anledningen är att jag tycker att det finns ett enormt hopp i det skifte som just nu omformar hela medielandskapet.
Vanliga människor får en röst att skildra sin egen verklighet och tillsammans skapar folk över hela världen oanade kunskapsresurser som vi alla kan dra nytta av. Det innebär så klart inte att journalistiken inte längre spelar någon roll, eller att det inte finns vissa saker som aldrig kommer att kunna komma upp till ytan utan kvalificerad journalistik. Min poäng är dock att journalisterna har större chans att lyckas med sina föresatser om de går hand i hand med sin publik och använder sig av den kunskap som publiken skapar på egen hand.
Betyder detta att alla kan göra The Guardians jobb med vänster hand på lediga stunder? Självklart inte. Var i hela friden har Håkan Lindgren fått det ifrån? Och vem är det som framför sådana åsikter? Det är i varje fall inte jag.
Och ja, jag tycker också att Flat Earth News är en bok som alla borde läsa. Den är ett hårt angrepp på den bild av världen som journalistiken skapar och en viktig tankeställare för alla som försöker navigera i medieflödet. Jag håller också helt med Håkan Lindgren att vi borde prata mer om mediekritik. Faktum är ju att min förra krönika här i UNT handlade just om detta.
Är journalistiken i kris? Ja, till viss del. Både beroende på ekonomiska faktorer och på att publiken finner delar av den allt mindre relevant.
Detta är en väsentlig samhälls- och kulturfråga. Men våra möjligheter att skapa något bra inför framtiden bygger på hur vettiga analyser vi lyckas göra – och i vilken mån vi är villiga att föra en konstruktiv diskussion som även inbegriper publiken. Att vi skulle komma framåt med hjälp av slängiga personangrepp är mindre troligt.