Debatt: Hildebrand - sympatisör och kritiker

Ola Larsmo kan sitt Bollhus-möte i Uppsala den 17 februari 1939 eftersom han skrivit både en bok och en teaterpjäs om händelsen. Det visar han med all önskvärd tydlighet i sitt debattinlägg 20/8 i UNT. Jag vågar säga att jag kan min Hildebrand eftersom jag skrivit den enda monografin om hans författarskap: Ångestens treklang (Symposion 2004). Larsmo undrar varför Hildebrands namn alltid dyker upp då uppsalienska nazister kommer på tal. Förklaringen är enkel: Hildebrand var en känd kulturpersonlighet här i staden både på 30-talet och senare. Strålkastarljuset faller alltid mer obarmhärtigt på offentliga personer. Det har nog inget alls att göra med att med orätt få bära historiens skuld, som Larsmo uttrycker saken.

Det är ett känt faktum att Hildebrand stod upp för judiska flyktingar från Nazityskland vid Bollhusmötet. Där har Larsmo helt rätt. Det behöver vi inte diskutera. Redan 1934 skrev Hildebrand för övrigt dikten ”Flykten till Egypten” om judeförföljelserna. Han var tidigt medveten om antisemitismen i Nazityskland och ändå kände han beundran för den nazistiska ideologin. Det går faktiskt att sympatisera med en ideologi och samtidigt vara kritisk mot vissa inslag i denna. Det var Hildebrands fall.

I essän ”Ett kapitel nationalsocialism” i boken Kristna perspektiv från 1935 gör han en jämförelse mellan kristendomen och nazismen genom en närläsning av Mein Kampf. Det är en märklig text som utgör en motvillig bekännelse från en kristen som dras till nazismens ”frälsarideologi”. Ingen vare sig förr eller senare har gjort en sådan engagerad och skarpsinnig analys av Hitlers budskap.

Larsmo vill veta vilka belägg jag har för påståendet i min debattartikel 17/8 i UNT att Hildebrand var nazistsympatisör före 1938. Beläggen är essäerna i Kristna perspektiv och Medan natten varar från 1940. Jag kan bara rekommendera Ola Larsmo att läsa böckerna och speciellt essän ”Ett kapitel nationalsocialism”. Läs också gärna min egen bok om Hildebrand.   

Hildebrand har även uttalat sig i intervjuer om nazismen. 2000 gjordes en intervju med honom i UNT i samband med rabaldret kring Herman Lindqvists anklagelse att han var nazist. Där uttalar sig Hildebrand om vilken betydelse Kaj Munks pjäs Smältdegeln fick för honom och tillägger: ”Jag hade väl i och för sig i stillhet varit mot nazismen hela tiden. Men nu insåg jag att man alltid verkligen måste ta ställning och lämna tveksamheten därhän.” Det är en gammal mans sätt att med rökridåer medge vad han egentligen inte vill medge. Bakom det lilla ordet ”väl” döljer sig en avgrund av ambivalens.

Att publicera Hildebrands memoarer känns i dag mer angeläget än någonsin.