Varför är det egentligen viktigt vad någon sade eller inte sade vid ett studentkårsmöte i Uppsala för mer än 70 år sedan?
Jag kan förstå den som tycker att diskussionen av det så kallade Bollhusmötet och vad en ung Karl-Gustaf Hildebrand sade eller inte sade där kan kännas både överspelad och överdriven. Men ge mig ett par minuter så ska jag försöka förklara varför vi inte kan släppa det riktigt än.
Anledningen till att Herman Lindqvists senaste bok drogs tillbaka var för att han i ett kapitel skrev följande: ”Hildebrand hade visserligen inte skrivit på den ökända antisemitiska protesten, men att han före och under kriget var medlem i den högernationalistiska studentorganisationen Heimdal, som anordnade mötet i Bollhuset”. Hildebrand skulle, enligt Lindqvist, heller aldrig ha protesterat mot Heimdals idéer. Vilket dock var exakt vad han gjorde på Bollhusmötet.
Mötet ägde rum den 17 februari 1939. Studentkåren skulle ta ställning till en resolution som handlade om inresetillstånd för ”utländsk, särskilt akademisk arbetskraft.” Men mötet kom till som en protest mot att en grupp studenter från Laboremus, Verdandi, kristna och nykterhets-organisationer vädjat till statsminister Per Albin Hansson om att Sverige efter Kristallnatten i november 1938 tvärtom skulle ta emot fler flyktingar från Nazityskland. Det hade retat upp flera studenter i den fascistiska Nationella studentklubben. En av dem var Arvid Fredborg, sedermera känd journalist, som satt i styrelsen för såväl Nationella studentklubben som Heimdal.
En grupp fascistiska studenter hade vintern 1937, under kuppartade former, nämligen tagit makten i Heimdal. Sedan dess hade styrelsen en majoritet ur samma kamratgrupp, eller nätverk, med bakgrund i fascistiska SNF eller Nysvenska rörelsen. Och det är samma kamratgrupp som genom sina studentnationer intrigerar fram Bollhusmötet. Förutom Fredborg rör det sig om namn som Igor Holmstedt och Th Åke Leissner.
Hildebrand sitter också i Heimdals styrelse. Men han är en av de ledamöter som inte hör till kuppmakarna, men väljer att bli kvar. Han ingår inte i ”nätverket”. Till skillnad från dem står han inte i någon av de bevarade medlemslistorna från fascistiska organisationer.
Förra gången en bok av Lindqvist drogs in på grund av förtal av Hildebrand letade Leo Lagercranz och Jens Christian Brandt (Expressen 23/10/00) upp dennes artiklar från tidskriften Nu 1935, där han uttrycker en vacklande hållning till nazismen. Hildebrand skriver, i det fulaste citatet, att det i Mein Kampf ”finnas utan tvivel, särskilt i dess kamp mot individualismen, dess krav på moralisk rening och offer för det gemensamma, drag som sammanfalla med kristna värden”. Som de mycket riktigt skriver är detta en tanke man finner i de konservativa delarna av Svenska kyrkan – man är rädd för demokratin och ser i den nya tyska staten ett försvar mot dess ”upplösande verkan”.
När ska man ha genomskådat nazismen? Helst så tidigt som möjligt. Men när jag skrev min bok om Bollhusmötet, Djävulssonaten, lade jag den bortre gränsen vid Kristallnatten. Efter den kan ingen tillåtas tveka om vad ”Det nya Tyskland” står för. Så när Bo Gustavsson nu skriver i UNT att ”det råder ingen tvekan om att Hildebrand kände en motvillig beundran för Nazityskland fram till hösten 1938 då två händelser fick honom att tänka om” skulle jag vilja se hans belägg för det. Jag har inte hittat något i dokumenten som tyder på någon sådan beundran – annat än i citaten från 1935 ovan.
Bollhusmötet är också det en följd av Kristallnatten. Fyra ledamöter ur Heimdals styrelse återfinns i talarstolen under Bollhusmötet. De talar öppet om ”rasfrågan”. De lanserar sin intrig för att framställa bilden att unga akademiker motsätter sig att judiska, akademiska flyktingar släpps in i Sverige.
Mot dem står den grupp studenter som tvärtom vädjat hos statsministern för flyktingarnas sak. Samt den ledamot av Heimdals styrelse som gör myteri - Karl Gustaf Hildebrand. Han återkommer till ”humanitetens krav.” Han sviker den resolution Heimdal lyckas driva igenom, och attackeras sedan hårt i den nazianstuckna tidningen Nya Dagligt Allehanda.
Varför är det viktigt vad han sade och gjorde? Jag har under arbetet med Bollhusmötet blivit provocerad av hur lätt vi glömmer bort dem som stod upp för flyktingarnas sak. Som gruppen studenter som uppvaktade statsministern – ingen kommer ihåg dem. Och av någon anledning är det just Hildebrand som ständigt dyker upp som Bollhusmötets fula ansikte – vilket är historieförfalskning.
Vad hände med de andra, de fascistiskt organiserade i Heimdals styrelse, de som låg bakom mötet? Fredborg blev uppburen journalist och ”näringslivskonsult”. Th Åke Leissner, som startat Nationella studentklubben och kartlade ”det judiska inflytandet i Uppsala” grundade sedan Fria moderata studentförbundets föregångare och satt i Stockholms stadsfullmäktige för Högerpartiet. Igor Holmstedt blev kommunalråd för högern på Lidingö i många år. Och så vidare. Där har vi några namn som det finns betydligt större anledning att diskutera. Men det är Hildebrands namn som hela tiden kommer tillbaka