Jag måste erkänna att jag initialt kände mig skeptisk, eller åtminstone ambivalent, inför hijabuppropet. Det sällar sig till raden av enkla, till intet förpliktigande solidaritetshandlingar som blivit populära de senaste åren. Det kan handla om att placera en norsk flagga i bylinebilden på Facebook (efter Utøya) eller att under Almedalsveckan ”sitta med Dawit” – det vill säga att koppla av några minuter i ett litet krypin.
Problemet är inte att de här handlingarna är enkla och till intet förpliktigande – allting är bättre än ingenting, jag gör mindre än de flesta, det finns knappast något träligare än folk som tjatar om bristen på djupgående, politiskt engagemang, och så vidare.
Vad jag stört mig på är snarare den uppenbara kapitaliseringen, det rysliga rasslet när lagom fina åsikter och ställningstaganden genast omsätts i symboliskt kapital på de sociala mediernas fria marknad. Politik och solidaritet blir så uppenbart bara ett av många sätt att underbygga sitt eget varumärke.
I den andra verkligheten, den utanför internet, finns det vett och etikett: man skryter inte om sina tillgångar. Jantelagen har tyvärr inte hunnit i fatt den tekniska utvecklingen.
Men okej, nu får jag kapitulera. Jag kanske inte riktigt har förstått symbolens vikt i vår postmoderna, globaliserade tid. Hijabsymbolen svällde upp till oanade proportioner och nu har den lyft över alla höga näsor. Det väldiga Twitterflödet rymmer allt fler utländska röster, och stora medieinstitutioner som BBC News, Al-Jazeera och US Today rapporterar om nyheten, uppenbart fascinerade över att topppolitiker som Åsa Romson och ”lawmaker” Veronica Palm svept slöjan om sig.
Man får helt enkelt ta det onda med det goda, som Lars von Trier brukade säga i tv-serien Riket. Låt den hämningslösa självexponeringen fortsätta – om det då och då råkar resultera i ballonger som hijabuppropet.
Visst, snart spricker den och glöms bort, men fram till dess kan den inspirera oss högt där uppifrån, synlig som den är för människor över hela världen.