Vi lever i en tid av systematiska attacker mot de mest utsatta. Det är på väg mot seriebrott, mot en nya Mangs eller Ausonius – på en del håll tänds lägren på, på ett annat körs tiggande romer på med moped eller sprejas på.
För bara några år sedan kunde barnboksserien Katitzi – äntligen återutgiven – liksom Hans Caldares självbiografiska I betraktarens ögon, fortfarande läsas som historieböcker. Hatet och rasismen tillhörde en förflugen tid. Något att fråga mor- och farföräldrar om: minns ni, hur var det?
Nu ser barnen något ännu värre omkring sig varje dag. Kanske också i sina föräldrars ögon.
För ett par år sedan utkom den första akademiska undersökningen om den svenska rasismen mot romer, Jan Sellings "Svensk antiziganism – fördomens kontinuitet och förändringens förutsättningar" (Sekel 2013). Samma år utkom regeringens vitbok. Jag måste bli lite tråkig nu för att förklara vad jag vill ha sagt.
Forskning i Sverige finansieras i huvudsak på tre sätt (jag bortser från de smulor som ingår i de flesta undervisande lektorers tid): doktorsavhandlingar, anslag från forskningsråd och fakultetsmedel, det vill säga universitetets egna medel. Avhandlingarna skrivs givetvis av forskare under utbildning. De som lyckats bli doktorer kan sedan söka rådsmedel. Fakultetsmedel, slutligen, beviljas endast i undantagsfall.
Det är så med forskning om romer, att bortsett från rena språkstudier har den nästan uteslutande producerats som avhandlingar. De som blivit doktorer i ämnet har sen inte fått rådsmedel, förrän de bytt ämne. Varför, det vet jag inte. Anslagssystemet är svåröverskådligt.
Sellings bok, hur viktig den än är, betalades därför av universitetets egna medel. Den var en del av en satsning på forskning om romer, helt enkelt för att sådan forskning behövs. Hit hörde också bygget av ett forskningsnätverk som knöt Sverige närmare norska och finska forskare. Där är läget nämligen ett helt annat, stora projekt har genomförts. Uppsala arrangerade också en stor internationell konferens, vars resultet nyligen publicerades i en påkostad engelskspråkig volym (jag såg det från sidan i en adminstrativ roll, men ägnar mig inte själv åt romaforskning; nej – jag skriver inte detta i egen sak).
Nu avvecklas Uppsalas satsning i samband med omfattande personalnedskärningar vid Hugo Valentin-centrum. Nätverket övertas kanske av något annat lärosäte, men längre än så här varade inte uthålligheten. Den systematiska kunskap som så brådskande behövs kommer åtminstone inte att produceras här.
Det är väl som det är kanske. Men jag tycker att det ändå ska nämnas. Vi kanske bör prata om saken.