Ingen har väl kunnat undgå att märka att vår mest älskade och internationellt mest kände poet Tomas Tranströmer fyller 80 år 15 april. För att hedra Tranströmer har regeringen tilldelat honom professors titel med motiveringen ”för enastående författargärning som berikat både det svenska språket och världslitteraturen”. Det låter hur bra som helt men det är ynkligt att kasta till honom en tom professorstitel i samband med firandet av 80-årsdagen. Om regeringen verkligen vill hedra Tranströmer borde man inrätta en professur i den konstart som han ägnat hela sitt liv åt: poesin. Varför inte kalla professuren för Tomas Tranströmer-professuren i poesi.
Förebilden kan hämtas från England där det alltsedan 1708 finns en professur i poesi knuten till Oxforduniversitet. Det är en roterande tjänst på fem år som innehafts av Storbritanniens ledande poeter, alltifrån Matthew Arnold till W H Auden och Seamus Heaney. Den nuvarande innehavaren är Geoffrey Hill. I professuren ingår en föreläsningsserie om poesi och uppgiften att öka kunskapen om och spridningen av poesi i samhället. En liknande tjänst finns i USA under namnet Poet Laureate med säte i Library of Congress och den har innehafts av en mängd amerikanska poeter sedan instiftandet 1937. Nämnas kan Robert Lowell, Mark Strand och W S Merwin.
Poesin i Sverige är en särskilt utsatt konstform i våra dagar. Förlagen drar ned på utgivningen med motiveringen att poesi är en smal genre som inte säljer. Kultursidorna struntar oftast i att uppmärksamma nya diktsamlingar. Kulturnyheterna i SVT tar inte ens ordet poesi i sin mun utan fokus verkar ligga på popmusik och film. Litteraturprogrammet Babel tar ytterst sällan upp en poet till diskussion även om Malte Perssons sonettsamling Underjorden nyligen uppmärksammades. Annars är det romaner, romaner och åter romaner. Det är inte lätt att vara verksam poet i Sverige i dag, inte minst ekonomiskt. Ett hoppfullt tecken är ändå alla poesisajter på nätet där unga förmågor prövar sina vingar.
Poesins status måste höjas här i landet och en professur i poesi skulle avsevärt bidra till detta. Tomas Tranströmer-professuren skulle kunna ha sitt säte i Uppsala eller Göteborg där det ju redan finns en professur i skapande svenska. Enligt engelsk modell skulle tjänsten kunna vara roterande på fem år med uppgiften att hålla en föreläsningsserie i ämnet och stärka poesins ställning i samhället genom att anordna paneldebatter och seminarier etc. Även forskning skulle kunna kopplas till tjänsten och gästföreläsare från hela världen bjudas in.
Poesi är den äldsta konstarten och regeringen borde ta sitt kulturella ansvar och stödja den.
Andra konstarter har ju tidigare fått stöd, till exempel dansen i och med skapandet av Dansens hus i Stockholm. Det är självklart att musiken stöds och uppmuntras i samhället liksom måleri och design.
Tomas Tranströmer fyller 80 år och det är bara att buga och gratulera. Visst är det så att det svenska språket och den svenska identiteten vore fattigare och mer diffus utan hans livsverk. Se där vad poesin kan göra för att definiera oss som människor och berika vårt sätt att tänka och känna. Det djupast mänskliga uttrycks bäst i diktens form. Därför uppmanar jag Reinfeldt att inrätta Tomas Tranströmer-professuren i poesi för att verkligen hedra vår störste poet. Då finns det anledning att hurra en extra gång på Tranströmers födelsedag.