Förslag till en bildningens kanon
DEBATT. Cecilia Wikströms förslag till en litterär kanon är utmärkt och bör kunna utvidgas också till andra konstarter, skriver Teddy Brunius.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
När det gäller litteratur har bokförlag emellanåt visat stor beredskap för att hålla litterära verk tillgängliga. Exempel: Klassikerbibliotek skapade av Bonniers, Natur och Kultur, Forum, Bra Böcker, Atlantis. När det gäller arkitektur och bildkonst, är det viktigt med en reduktion av antalet verk som introduktion. Man kan tänka sig femton stadsbilder, trettio byggnader, fyrtio skulpturer, tio mosaiker, hundra målningar, tio grafiska verk, och sedan tilläggs serier för teckningar, bokkonst, textil, keramik, glas, samt för verk i avlägsna kulturer som de i Indien, Kina, Japan, Amerika före Columbus.
I USA välkomnades detta projekt. Man kunde inledningsvis begränsa antalet skrifter som introduktion och antalet diabilder. När jag skulle införa den här inledningen till konststudier i Köpenhamn utbröt förfäran bland lärarna. En radikal kvinnlig lektor utbrast: "Det är ju våldtäkt på konsten!" Min seniorkollega undrade var jag hade prövat detta inledningssystem och jag svarade Buffalo. "Då kan du låta Buffalo Bill sköta den saken!" blev hennes kommentar. Jag gav upp, men tänkte på att i den mångfald, som råder i konstens värld, bör man dock ha en gemensam början.
För att hålla fred gav jag upp denna idé, men jag har i undervisning vid Senioruniversitetet i Uppsala prövat mig fram på denna väg. En sak har jag dock aldrig lyckats med - att få tum och centimeter i marginalen angivna på den vita duk på vilken man projicerar diabilder. Om man sätter bordet för projektorn på hjul, blir det lätt att återge ett konstverk i originalets storlek, om det inte är för stort eller för litet. Man kör bordet fram och tillbaka efter behov. Jag minns hur jag en gång vid första besöket i Museum of Modern Art i New York sökte efter ett välkänt konstverk av Savador Dali. Jag trodde att det var av ansenlig storlek. Verket var när jag fick hjälp att finna det av föga mer än en handsbredds storlek.
En svårighet med att finna ett minimum av svenska litteraturen är naturligtvis språkets förändringar. Rökstenen bör i ett lättillgängligt verk återges med runor på stenen, sedan med renskrift av runorna, därpå med olika tolkningar.
Erikskrönikan och Eufemiavisorna bör återges efter manuskript med renskrift och tolkning på nusvenska. Detsamma gäller psalmböckerna av Olaus Petri och Jesper Svedberg - den senare förbjöds, men exemplar finns på Carolina - och på så sätt kan man återge böcker och skrifter som de en gång såg ut. Bokförlaget Rediviva hade en förnämlig utgivning av verk med frakturskrift som sedan också gestaltades med nusvensk version. Detta är naturligtvis ett stort företag för att göra det förflutna en smula levande. Men det kan vara dags att göra detta, då man har avslutat stora utgivningsföretag av verk av Strindberg och Almqvist. Numera är facsimile-tryck alls inte så dyrbart att framställa som förr. Vi saknar goda utgåvor av skalder som Creutz, Gyllenborg, Oxenstierna och Franzén.
Detta är i högsta grad angeläget för skolor och universitet, men det kräver en verkligt energisk insats. Den kan också föras vidare till teatern. Runt om i vårt land finns skattestödda teatrar. Man bör där planera repertoaren i femårsplaner så att ungdom mellan tio och tjugu år kan beredas tillfälle att se verk av Shakespeare, Racine, Molière, Holberg, Goethe, Schiller, Strindberg, Ibsen, Shaw i tillförlitliga uppsättningar.
När det gäller musiken, är det lätt att med nutida grammofonindustri få ett den musikaliska bildningens minimum. Uppspelning kan ske omramad av muntliga presentationer. Man kan också från televisionen få program om inövningar under någon klok och skicklig dirigent. För övrigt kan det tilläggas att radio och television bör göra planeringar efter detta ideal av ett bildningens minimum. Man bör regelbundet ha uppspelning av gamla goda iscensättningar av Det går an, Hemsöborna, Röda rummet, och operaföreställningar.
Att skapa en kanon är ingalunda billigt men värt att försöka åstadkomma på kulturens olika områden. Om Cecilia Wikström kan göra något av detta - fastän hon inte är kulturminister - så kan vi tala om en god kulturpolitik. Den kan också bidra till en effektiv integrering av den mångfald invandrare som kommer till vårt land. De skall kunna behålla sina egna traditioner men också erhålla del av den nordiska traditionen i kulturen. På så sätt har man skapat en god tröskel för inträde i en kultiverad salong.