Som många medier har rapporterat skakas Skövde av en liten konstdebatt som handlar om Ivar Johnssons skulptur Våldet, som är ett av fyra verk som ingår i fontänen Livets brunn på Hertig Johans torg. Kommunens konstchef Ingemar Arnesson har påtalat det problematiska i verket, som visar en naken man som piskar en naken kvinnogestalt, och föreslagit att den flyttas eller rivs. Några håller med, medan andra menar att man måste värna konstens frihet.
Flera av höstens kulturdebatter har handlat om hur man förhåller sig till en historia som gjort konst av saker som inte fungerar i vår moderna samtid. Rasismen i Tintin i Kongo är förstås det uppenbara exemplet.
Det finns någonting ganska vackert i ambitionen att i efterhand korrigera de felaktigheter historien har lämnat i kultur vi fortfarande konfronteras med. Och någonting rätt korkat. En av de uppenbara svårigheterna blir var man ska dra gränsen.
I Uppsala finns det exempelvis mängder med offentliga verk som riskerar att få sätta livet till om vi bestämmer oss för att den patriarkala maktobalansen inte ska få synas i vårt gemensamma rum. Carl Milles otäcka Uppståndelsen, där en naken man förföljer en naken kvinna, utanför Akademiska ligger pyrt till. Precis som Stig Blombergs nakna passiva småflickor i Stadsträdgården och en hel rad obefogat avklädda personifieringar av allehanda dygder och later. Och dessutom bör man minnas att alla statyer av påpälsade maktmän representerar samma dikotomi. Det kommer att bli tomt på våra gator och torg.
Dessvärre korrigeras ju inte historien för att vi river dess monument. Ett bättre förslag är i så fall att presentera motskulpturer, som problematiserar eller bara attackerar, i anslutning till frapperande exempel på kvinnoförtyck. Och när vi ändå är inne på ämnet - att avskaffa patriarkatet i sig vore heller ingen dum idé.
Debatten i Skövde präglas för övrigt, som konstdebatter så ofta gör, av en grov förenkling. Om man tittar på Ivar Johnssons skulptur och får för sig att den förmedlar acceptans av våld mot kvinnor så har man nog missat en del. Skulpturen visar snarare en otäck våldshandling utan att försköna, och påtalar därmed ett problem som är lika angeläget i dag som när skulpturen invigdes 1950.